När den grekiska sångerskan Savina Yannatou gjorde två konserter i Sverige i augusti var det med två olika program. I Vadstena slott sånger som på ett eller annat sätt handlar om jungfru Maria. Hymner, koraler, folksånger, delar av mässor m.m. Och i Stockholms synagoga sjöng hon sefardiska folksånger, musik som oftast är på ladino, ett språk som härstammar från de judar som förvisades från Spanien i slutet av 1400-talet.
Savina Yannatou är född i Aten, men bandet Primavera En Salico som hon arbetat med i 15 år kommer från Thessaloniki. Det första samarbetet var just en skiva med sefardiska folksånger, musik med djup historia i Thessaloniki, där många ladinotalande judar levde innan förintelsen.
På höstens album finns dock inga sefardiska sånger. Men temat är detsamma som på de två tidigare ECM-plattorna (”Terra nostra”, 2003 och ”Sumiglia”, 2005), sånger från medelhavsområdet, med några stickspår till platser längre bort, på ”Songs from an other” närbelägna Serbien, men även Armenien och Kazakstan. En sång har judiska rötter, men är på yiddish, 1600-tals hymnen ”Omar hashem leyakoyv”.
Mitt intresse för geografi är säkert en anledning till att jag tycker så mycket om Savina Yannatou And Primavera En Salonicos skivor. Kartboken åker fram, man kan göra egna rutter, och fundera över kulturella skillnader och likheter mellan folk, länder och regioner. Judar och armenier är två folkgrupper som tvingats flytta runt mycket genom historien, anamma nya kulturer, samtidigt som man försöker behålla ursprunget. Men det gäller ju även andra folk som inte drabbats av förföljelser, men som på naturligt sätt, om man bor nära stora vatten, blandats ihop, tvinnats samman. Skivorna är i hög utsträckning ett sätt att visa hur Medelhavet är en enda stor region.
Dessutom är Yannatou en sångerska med ovanligt stor spännvidd. Hon har rört sig mellan klassisk musik, folkmusik, jazz och improvisation. I en intervju jag läste för något år sedan berättade hon att Diamanda Galás var en stor inspiration under en tid, och även om Yannatou inte går ner i det djupaste svarta eller experimenterar med rösten lika vilt som den grekisk/amerikanska avantgardesångerskan kan hon förvandla rösten till ett blåsinstrument, vara en liten fågel, den trygga urmodern, sjunga sensuellt, livfullt, klagande och på en lång rad olika sätt.
Resan startar i Armenien med den vackra och sorgliga ”Sareri hovin mernem” innan tempot ökar på ”Za lioubih maimo tri momi” från den bulgariska delen av Makedonien med balkansväng och ett fritt, improviserat parti där Yannatou spänner bågen som Maja Ratkje, med alltifrån flygande, rabblande röstutflykter till strupsång. På ”Albanian lullabye” samtalar rösten med tystnaden och Harris Lambrakis nayflöjt. ”O yannis kai o drakos” (baserad på grekisk traditional) är ett tredje exempel, där ett lömskt lugn samsas med improvisationssång och spännande klanger från bland annat oud, dragspel, slagverk och kontrabas.
Vid sidan av Savina Yannatou är musikerna är lika viktiga för det mångbottnande soundet. I synnerhet bandledaren Kostas Vomvolos, som förutom att han spelar dragspel och qanun (en slags cittra), arrangerar alla traditionella låtar. Instrumenteringen är ytterligare en anledning till att fascineras av Savina Yannatou And Primavera En Salonico. Instrument från Europa och arabvärlden/mellersta Östern möts på ett naturligt sätt. Olika religioner – men musiken förenar.
(Publicerad 2008)
Nygammalt 2015
