Schlippenbach Trio. Var skall man börja? Efter den makalösa debuten ”Pakistane Pomade” (FMP 1972) lyckades de inte bara att skapa ett av den fria musikens absoluta guldkorn, de skapade också en konkret mötesplats för den europeiska improviserade musiken och den frijazz som har sina rötter i Amerika. Man tvistar om var och när det hela började, men jag håller starkt på ”Pakistane Pomade”. Det är en skiva som faktiskt förtjänar en helt egen monografi. Evan Parker och Paul Lovens hade något år tidigare träffats i en av Alexander von Schlippenbachs tappningar av Globe Unity Orchestra, men det är på denna skiva som de verkligen utvecklade sina röster. Lovens enastående och oefterhärmliga smattrande, som surrealistiskt får trumsetet att likna en slags skramlande matta med små toviga hål, förenas här med Parkers tillika oefterhärmliga gryta av loopar och störtskurar uppblandad med Coltrane och ett stänk av blues. Allt ackompanjerat av Schlippenbachs lika säregna tvära kast mellan Monk och kakofoni.
Ja, var skall man börja? Schlippenbach Trio. Redan formatet är intresseväckande. Jazztrios utan basist är, vid sidan av Cecil Taylor Unit (med Jimmy Lyons och Andrew Cyrille), ganska sällsynta. Även om Schlippenbach Quartet också producerat sina guldkorn (då antingen Peter Kowald eller Alan Silva klivit in med basen) är trots allt trion ett strå vassare. Trions grundstruktur bygger egentligen på att basens kraftkälla ersätts med Schlippenbachs och Parkers divergerande upp- och nedåtstigande spel. Lovens gör det lysande jobbet att foga samman rörelserna så att de inte blir någon katt-och-råtta-lek av det hela. Paradoxalt nog agerar Lovens på så sätt att hans spel ofta är tassande, klingande och på sina ställen nästan ljudlöst dovt. Men så plötsligt blåser det upp en storm. Om man inte känner till det så tar det faktiskt en stund innan man inser att det inte finns någon bas.
Det tycks inte finnas någon särskild kontinuitet i sättet att lägga mer stilla passager intill det stormande. Musiken är både vild och tam på samma gång. Den inre flexibla fördelning av tyngdpunkter är nog upphovet till den ”knotiga” ljudbild som man omedelbart konfronteras med när man hör Schlippenbach trio, något som jag tror handlar om deras användning av tiden. Många av deras stycken delar en underliggande struktur där de går från stillastående läge till en rasande hastighet inom loppet av några minuter utan att man egentligen lägger märke till när eller hur det sker. (Jämför t.ex. med spåret ”Ciclone” från liveskivan ”Detto Fra Di Noi”). Man spolar tillbaka för att försöka avslöja ögonblicket, men förgäves. Detta fenomen, låt kalla det ett slags ”gytter av tid”, är inte bara trions egen hemlighet utan själva jazzens sekretessbelagda hemlighet: det finns ingen teori som når fram till detta utan bara praktiken, spelandet.
Trions senaste skiva på schweiziska Intakt, ”Gold Is Where You Find It”, ställer sig till raden av högkvalitativ fri musik. Trettiosex år efter den första skivan är de fortfarande lika gåtfulla som självklara. Man känner igen sig samtidigt som det finns fullt av nya idéer. Lyssnar man noga hör man också hur de ibland lyckas citera sig själva. Ett exempel sker precis i början av spåret ”Slightly Flapping” som nästan exakt återkallar det enastående samspelet mellan Lovens och Parker på ”Detto Fra Di Noi” (ca åtta minuter in på andra sidan). Jag tänker på det ställe där Lovens cymbalanslag låter Parkers sopran rikoschettera i olika riktningar. Men på denna skiva spelar Parker uteslutande tenorsaxofon, något han också gör med samma briljans. Om man ser denna skiva som en slags lägesrapport är det en Schlippenbach Trio som har mildrats en aning, den består nu av ”Three Wise Men” som texthäftet uttrycker det. Men skenet kan bedra, särskilt när man lyssnar till de två sista spåren ”Three in One” och ”The Bells of St. K”. Här finns samma märkliga inre acceleration vars begynnelse örat är blind för, samma invecklade förskjutningar av högre och lägre register. Som frijazz betraktad skulle jag inte påstå att den är någon väv av relationer utan mer en slags dimension där tre samexisterande synvinklar skär in i varandra. ”Gold Is Where You Find It” är musikalisk kubism, fångad av tre mogna kolorister.
Nygammalt 2015
