16 Horsepowers album ”Secret South” är som en lång feberhallucination. Suggestiv folkrockknoir som tar över kroppen. David Eugene Edwards sjunger med mässande och kraftfull röst. Texterna handlar om synd, skuld, skam, kärlek, religion, gud. 16 Horsepower är baserade i Denver, Colorado. David Eugene Edwards har inspirerats minst lika mycket av Birthday Party, Joy Division och Gun Club som den amerikanska söderns blues, country, folkmusik och gospel. Men han kommer från en släkt med flera led av pastorer. Bibeln är ständigt närvarande. Texterna kan utspela sig kring Klippiga Bergen. Eller i Kalifornien. Eller varsomhelst. I inre landskap. Men den hemliga och mytiska södern ligger som ett rotsystem och slingrar sig runt musiken med långa klor och spetsig tunga.
David Eugene Edwards finns med i ”Searching For The Wrong-Eyed Jesus”. Men den huvudsakliga berättaren är Jim White. Jim White - delvis uppväxt i Pensacola, Florida - hade ett brokigt liv innan han fick ett skivkontrakt på David Byrnes skivbolag Luaka Bop. Gospelmusiken sipprade tidigt in i medvetandet. Han tillhörde en djupt kristen församling i många år. Blev proffssurfare, jobbade som modell i Milano; han har gjort både det ena och det andra. Diverse demoner, minnen och det dagliga livet i södern spökar i texterna. Rent musikaliskt är inte Jim White upphetsande alla gånger - men han är en mästerlig berättare.
Den brittiska filmaren Andrew Douglas hade länge skissat på en film om den amerikanska södern. Med temat: varför finns det så mycket musik, så många berättelser, på den här platsen? Det som fick bollen att rulla var när han hörde Jim Whites första album ”Wrong Eyed Jesus (Mysterious Tales Of How I Shouted)”. I kommentatorspåret till dvd:n berättar Douglas och manusförfattaren Steve Haisman hur de åkte till USA för att träffa Jim White och diskutera projektet. Jim Whites roll i filmen var inte klar, men de blev begeistrade av honom och när han tackade ja till att fungera som ciceron tog arbetet fart.
”Searching For The Wrong-Eyed Jesus” är en originell film. Inte ämnet i sig, många ord har dryftats om söderns myter, det finns hur många böcker som helst, samt filmer av olika slag. Men sättet de tar sig an den nästan söndertjatade klichébilden är genial. Jim White fungerar som nav, flikar in sin berättelse, sina erfarenheter, kör bilen - med en Jesusfigur av betong i bagageluckan - och lotsar runt filmteamet och tittarna från Florida genom Louisiana till slutstationen i Appalackerna (West Virginia och Kentucky). Resan, det är en roadmovie på många sätt, stannar till i kyrkor, ett fängelse, naturlandskap, en radiostation, och andra typiska miljöer som Where Jesus Is Lord Truckstop Diner. Vi får träffa vanliga människor, personer som kunde varit hämtade från romaner av William Faulkner eller Cormac McCarthy och en hel del musiker.
Ibland har musiken vanlig soundtrackfunktion. Flera av Jim Whites låtar ligger i bakgrunden. Men i de flesta fall framförs musik live på plats, integrerade i storyn, sidospår, som även fungerar som narrativ motor. Underbar scen i början när The Handsome Family spelar på en glidande husbåt till exempel. Eller när David Eugene Edwards befinner sig i en ödslig skog och sjunger till ett barn. Johnny Dowd är med flera gånger, favoritklippet är när han tillsammans med Maggie Brown kör en låt i en frisersalong. David Johansen ligger i en säng på ett motell och sjunger en mördarballad. Lee Sexton (old school musiker från Appalackerna) spelar banjo i kontoret till en kolgruva. Melissa Swingle smeker fram ”Amazing Grace” med såg. Och författaren Harry Crews glömmer man inte i första taget. En man med käpp och extrem närvaro som berättar några historier med djup dialekt. Han kunde lika gärna haft en roll i bröderna Coens ”O Brother, Where Art Thou?” eller vara orakel i en grekisk tragedi.
”Do you think this place is on a map?” säger en liten kille i en tidig scen. ” The south is an atmosphere” är ett annat citat som stannar kvar. Och det är precis vad filmen försöker förmedla. Känslan av den amerikanska södern. Ingen sanning utan en av många tolkningar. Det handlar mycket om motsatspar: Kristus/helvetet, kyrkan/fängelset, lördag kväll/söndag morgon. Är det verkligen så här? Finns det inga alternativ? Jo, självklart, men filmen vill undersöka småstaden, gå in i myterna, visa att de lever kvar, inte minst i musiken, men även i verkligheten. Inslaget från ett fängelse när fångar berättar om sina liv är starkt socialreportage. Liksom de två besöken från kyrkor med tungotalande och extas. Alltid lika märkligt att se sånt här. Både otäckt och fascinerande.
Få svarta är med i filmen. Och det var en tanke redan från början att enbart skildra vita miljöer. Filmarna chockades av att segregationen fortfarande är så tydlig - men valde att inte ta med det. Märkligt, kan tyckas, men filmen vinner faktiskt på att konsekvent fokusera på de vitas berättelser. Här tror jag även att musiken spelar roll, det är inte blues och soul som är i centrum, utan countryn, altcountryn, de vitas hymner, Appalackernas folkmusik. Den gotiska södern. White-trash-folket. Däremot undrar jag hur de hade gått till väga om Harry Smiths ”Anthology Of American Folkmusic” fått större plats. Det var nämligen ett av projektets startpunkter. När skivsamlaren, konstnären och filmaren Smith gav ut sina samlingar som påverkade den amerikanska folkmusikboomen på sextiotalet och som fortfarande influerar mängder av musiker blandade han blues och hardcorefolk, gospel och cajun. Han målade upp en stor karta av musik. Det är därför New York Dolls-sångaren David Johansen är med. Han har ett band, The Harry Smiths, som spelar gamla mördarballader. Harry Smith-temat försvann under arbetets gång - även om nästan all musik bottnar i antologin.
En annan styrka med ”Searching For The Wrong-Eyed Jesus” är fotot. Andrew Douglas hittar perfekta miljöer, vinklar, övergångar. Och det är alltifrån en hund som pinkar på en gräsmatta till övergivna bilar på fält, människors ansikten, ljuset mellan träd, mathål. Ingen dum slutscen förresten. Snyggt. Logiskt. Men den tar jag inte upp. Ni får se själva. Däremot kan jag inte låta bli att säga att det är omöjligt att inte tänka på Joseph Conrads ”Mörkrets Hjärta” och det är icke förvånande att Douglas och Haisman i kommetatorspåret pratar om ”Apocalypse Now”. Då har de hamnat långt in bland bergen, hos Jesus Outreach Church, där pastorn säger någonting som kan fungera som motto för hela filmen: ”You want to know the secrets of the south, you´ve got to get it in your blood, and you ain´t gonna get a transfusion from the bloodbank”.
Fotnot: Bonusmaterial på dvd:n är förutom kommentatorspåret 20 minuter med framträdanden av 16 Horsepower, David Johansen & Larry Saltzman, Melissa Swingle, Lee Sexton och Harry Crews.
(Publicerad 2006)
Nygammalt 2015
