Shalabi Effect är kanske inte den mest kända gruppen på scenen. Men efter denna dubbel-cd är de väl värda att minnas. Fokus är Beirut. Musikerna kring det numera smått legendariska skivmärket alMaslakh, alltså Sharif Sehnaoui, Mazen Kerbaj m.fl., har startat ännu en skivetikett. Varje konvolut är vackert formgivet och handvikt kring albumen. Den konstnärliga gestaltningen är emellertid inte denna gång signerad av Mazen, men av Maria Kassab och design av Hatem Imam; med dem placerar vi oss i Beiruts intressantaste konstkretsar.
Naturligtvis är redan form och uppsyn på det nya märket Annihaya nog för att placera dem skyhögt över det mesta som produceras på skivmarknaden. Som vanligt i begränsad upplaga men till vanligt pris. Annihaya betyder förresten, meddelade mig Sharif i ett mail, ”slut”. Det hoppas jag inte. Inte efter den här utgåvan. De har redan publicerat album med Raed Yassin och Praed.
Gruppen Shalabi Effect har verkat sedan 1996 och genomgått en rad stadier, vilket även märks på den breda musikaliska mixen i dessa två plattor. Först var det en duo med Osama Shalabi och Anthony von Seck. Efter ett par år tillkom Will Eizlini och Alexandre St-Onge. Instrumentariet blev en ovanlig mix med oud, gitarr, synthar, sitar, bas, slagverk och röster. Den tidiga mixen av musik var en blandning av psykedelika och en ganska fri impro. Denna dubbel-cd öppnar plötsligt som en mistlur. Ett halvt svalt ord uppföljt av gästande altsaxofonisten Josh Zubots bröl. Det är rena frijazzen över ett komp som böljar likt en orgiastisk klump av rytmer från Mellan Östern.
Det är känslostarkt och rytmiskt så att det bubblar i magen. Ändå litet hotfullt. Regelbundet återkommer galet, pumpande, röjiga låtar som sitter stadigt i både funk och Mellan Östern, frijazz och psykedelika. Kokande, bubblande orgier, där atonalitet blandas med envisa rytmer i extas, mixas med mer collageartade stycken.
Olika ljud ställs samman i impressionistiska scener. Närmast känns det som något slags ambient, men med rätt många taggar ute, om det nu är möjligt. Lägg till detta några spår med ett slags egenartade berättelser, framförda på en litet återhållen engelska i mycket litterär stil. Död och sexualitet möts. Svärtan är oändlig medan tonen är sakligt konstaterande.
Albumet är närmast ett slags surrealistiskt collage. En ljudslinga som ringlar sig än hit än dit och kanske betecknar en linje, en utveckling, en tendens i något slags drama. Instrumenten är skarpa, ofta virtuost hanterade, men det är mixen, blandningen, klippningen som gjort denna egenartade musik. En brakande upplevelse som en dj-fest nästan. Musiken är våldsam. Brännande som lava, krängande som en erotisk dans, tungsint som hela dess geografiska region. Som ännu en gång låter oss ana sin kulturella storhet.
Kort och gott ett par riktigt tunga, dansande, extatiska cd i estetiskt suveränt omslag. Och mörkret finns där hela tiden och bidrar till nödvändigheten i musiken. Det är rakt ingen musik för nöjessidorna med bäst före datum.
Nygammalt 2015
