Det brittiska kollektivet Shit and Shine är tillbaka med en ny skiva på bolaget Riot Season. Eller ny och ny, den släpptes faktiskt tidigare i år på LP men görs nu tillgänglig på CD för första gången, pyntad med en extra live-dvd. ”Cherry” är minst sagt en intensiv skiva. Noise, sludge, hardcore, doom, drone och psykedelisk rock blandas huller om buller i en eklektisk mix. Trummorna är det enda element som har en fast roll. De fungerar som blåkopior där instrumenten/ljuden får broderar ut de finare texturerna. Tittar man på den medföljande livespelningen från Bloomsbury Bowling Lanes i London, ser man hur bland annat sex trummisar maler sig maniskt genom ett 32-minuters work-out. Jag vet inte hur många som spelar på ”Cherry”, det är svårt att urskilja, men nog är de legio alltid.
Vansinne. Ett ord som väl beskriver mina känslor för Shit and Shine. Huvudet lägger sig lätt på sned när de 14 spåren är avklarade. Jag pustar ut, drar ett långt andetag och ger mig in igen. Från inledande ”Creepy Balerinas” barnkör till den avslutande fysiska riten ”The Rabbit Song” är avståndet milsvida. Världar kolliderar i full kraft där emellan. ”Charm and Counter-charm” fläskar på med George Clinton-funk innan ”If You Knew Suzie” bränner av en noiseexplosion med kort stubin. Stenhårt och fullkomligt hämningslöst. ”Charlade” blåser förbi i ett uppspeedat Neu! -tempo, innan vi fortsätter till Sunn 0))) -mullret ”High Brooms” för att sedan landa i ”Shockwaves” psykedelisk mangelrock som brusar på högsta volym. Tankarna snubblar på Butthole Surfers. Tänk ”Locust Abortion Technician” fast 2.0.
Shit and Shines musik förmedlar en känsla av oro. Stämningarna svajar, men utan att totalt kapsejsa. I ett tillstånd på gränsen till borderline rör sig musiken, vildsint men på något sätt kontrollerad och tämjd. Och det är nog sammanhållet för att det ska bli intressant. Det är som att vara del av ett statligt drogexperiment, där sinnet bombarderas av syntetiska, nedsvärtade substanser som skapar en serotoninberusning så utdragen att fradgan börjar löddrar ur mungiporna. Är du en lyssnare med dragning till snabba växlingar och tvära lappkast är det en skiva jag kan rekommendera. Avslutande ”The Rabbit Song” är något av ett magnum opus. Det är söndertrasad doom, men utan att dra ned tempot så där uttråkande långsamt. Det är ett brutalt, men vackert malande som jag återvänder till. Samtidigt som det är en storstilad final på en vansinnig skiva.
(Publicerad 2008)
Nygammalt 2015
