Jag höll just på att ge upp hoppet om att få höra en popskiva från min egen tid, som verkligen tog tag i mig på det där sättet som en popskiva ska göra, när allt utanför tycks färgat av musiken, omvärlden blir en nyans ljusare och människorna runtomkring mig tycks plötsligt vänliga som vore man i ett drogrus. Men så kom ”Exit”.
När jag lyssnar på den är jag tillbaks i samma musikrus som åttio procent av min tonår bestod av. Det rus som fick mig att stå ut med mig själv och min omvärld under tonårens miserabla tid.
Den japanska multi-instrumentalisten och singer/songwritern Shugo Tokumaru växte upp med Beatles och japansk bubbelgumspop. Det märks. Denna skiva är ett bubbelrus rakt igenom. Man hör tydliga Beatlesinfluenser, på ett ställe har han snott Dylans ”Lay lady lay” rakt av, men det hela är så uppskruvat och eget att det mest är att betrakta som samplingar. Han mixar traditionella japanska instrument med ett klassiskt europeiskt indiesound och resultatet blir plingande, glittrande, stämsjungande gubbpop med ett jävulskt driv.
Han har tidigare samarbetat med bland annat Jim O’Rourke, M. Ward, Animal Collective, Jens Lekman och Damo Suzuki för att nämna några, och det är tydligt att denna begåvade Tokyokille är sprungen ur den mer innovativa och experimentella delen av dagens popvärld.
”Exit”, Tokumarus tredje album var precis det jag behövde höra för att återfå hoppet. Kanske är texterna helt värdelösa, ingen aning, eftersom jag inte lärt mig japanska än. Men sak samma, den är en hyllning till melodierna och refrängerna, den ultimata eskapismen, utan att för en sekund vara förutsägbar.
Nygammalt 2015
