Efter 1996 års album med den synnerligen lämpliga titeln Pause blev det tyst om Sister Iodine – i alla fall på skiva – till för tre år sedan då trion återvände med Helle. Förra året kom sedan Flame Desastre, först på vinyl och sedan som bonusmatad cd på Editions Mego. I vanlig ordning handlar det om tonvis med feedback på gitarrerna, och skramlande, skorrande trumspel. Lägg till lite elektronisk bearbetning som ytterligare skitar ner ljudbilden, så börjar konturerna till Flame Desastre ta form.
I låt efter låt påminner det om hur Sonic Youth kan låta när de flippar ut fullständigt under sina konserter (jodå, Sister Iodine har värmt upp för Sonic Youth vid några tillfällen), men utan Sonic Youths nerv och förmåga att alltid plocka tillbaka rundgången till en vacker harmoni, eller en söt poprefräng.
Kanske beror det på att Sister Iodine är för fullmatade med influenser från Merzbow, Boredoms och Melt Banana och att de inte vill göra rock, utan ytterst svårlyssnad noise som pumpar fram i oregelbundna ljudkaskader. Kanske handlar det bara om tajming och känsla. Jag saknar struktur, form och en riktning. Flame Desastre består bara av olyssningsbara oljudsutbrott utan mål.
Nygammalt 2015
