Med "School of the Flower" bjuder den amerikanske gitarristen Ben Chasny åter in till Six Organs of Admittance säregna musikaliska värld. En högst levande blandning av akustiskt gitarrspel, elektrifierade droner, minimalism, folkmusik och en mjuk, utlämnande och något spröd röst på några av låtarna.
En avgörande skillnad på "School of the Flower" jämfört med tidigare skivor är ändå Chris Corsanos inträde. Med frenetiskt frijazzspel på trummorna (dock inte på alla låtar) tillför han musiken både kraft och tyngd. Ben Chasny å sin sida släpper till min glädje fram fingerspelet på bekostnad av ackordsföljder. Det motsatta gällde på den ganska tama "Compathia" som släpptes 2003.
Musiken bottnar dock fortfarande i en såväl brittisk som amerikansk folktradition. Känslosamt och i ett sorgset skimmer bygger han upp sina musikaliska historier.
Låtarna som verkligen gör mig exalterad är ändå de där han frångår det mjuka. Framförallt den tretton och halv minut långa titellåten. Kring en repeterad fyra takters tonslinga på nylonsträngad gitarr bygger han upp en värld där flera lager av gitarrslingor ger en närmast minimalistisk dynamik. Över tid förändras låten genom möten mellan det fasta och det fria, det klingande och det distade. När Chris Corsano kommer in med sitt energiska spel lyfter han upp Chasnys rytmiska och strukturerade spel på nya höjder. Att gitarrerna ihärdigt ligger kvar med sina slingor gör bara kontrasten ännu mer givande. När Chasny sedan släpper lös sin ylande och hårt distade elgitarr är lyckan ett faktum. Jag faller även för låten "Saint Cloud" som går åt det mer sorgsna hållet. Melankoliskt aksutiskt fingerspel förgylls av ett drone-aktigt distljud och Chasnys hummande sång.
Mitt intresse hålls dessvärre inte på topp hela vägen igenom. Visst är de mer traditionellt klingande folklåtarna bra, men de känns inte oumbärliga, man har hört dem förut. Å andra sidan är titelspåret (och några till) så bra att skivan i sin helhet fungerar utmärkt.
(Publicerad 2005)
Nygammalt 2015
