Slowcream

Me Raabenstein bossar på det Berlinbolaget Nonine Records som med sina download-only-utgåvor mutat in ett eget hörn i kategorin experimentell electronica. På And, hans tredje soloskiva som Slowcream, utgår Raabenstein från den klassiska orkestermusikens rena instrument och plockar likt en urmakare isär och sätter ihop till nya kompositioner. Gammal hederlig sampling, men resultatet klingar annorlunda.

Här handlar det om att musikaliskt undersöka vad allt en hand kan göra i kontakt med ett vibrerande instrument. Skivan, som utgår ifrån en beställning Me Raabenstein fick för ett modernt dansverk, består av fem låtar med titlar man nästan kan röra vid, som ”Pressure”, Vibration”, ”Texture”.

Det är det symfoniska verket, inte kammarmusiken, det knyts an till. Exakt hur Raabenstein producerat musiken framgår inte, mer än att han själv gjort rubbet förutom på de tre låtar där Greg Haines spelar cello och orgel. Man får väl anta att skivan komponerats med den digitala erans penna och papper, alltså med blandade tekniker och samplingsbibliotek, synthar, samplingar från klassiska skivinspelningar. Hursomhelst har delarna sammanfogats utan friktion. Eller rättare sagt – det är ur den ljudande variationen som musikens mardrömsmörka friktion uppstår.

Inledande ”Pressure” tar direkt kontakt med maran. En underström av stråkar bygger med horn upp böljande lager som växer, klingar av, resar sig, dör. Jag kommer att tänka på Allan Pettersson, det finns en dragning åt det ödesmättat och stort klingande, om än inte i närheten av svenskens komplexare former.

Det orkestrala möter elektroniken tydligare i den följande ”Temperature”, där en stråksampling hackas som vore den ledmotivet till duschscenen i ”Psycho” med pianoplink och digitalt glitch dovt inbäddat inunder. Det är för övrigt mycket skräckfilmiska kännetecken över And – höga, svepande glissandon för nerverna, knäppande pizzicatton för dramatiken, djupa basgångar som drar ned mot underjorden.

Men till skillnad från andra nyklassiker (Ryan Teague, Murcof och Max Richter till exempel) koppar Raabensteins ett vidare grepp om orkesterklangen. Det gillar jag, hur det som ofta förblir vackert och sublimt med orkesteranspråken ges större betydelse. Det fysiskt kännbara går igen också i låtarna genom ett slags orkestrala signaturljud: notblad som vänds, skrapande stolar, rumsklangen.

Det behöver knappt sägas att det är ett väldigt pretentiöst uppdrag för en flink electronicasnubbe att ge sig på det här formatet. Men Me Raabenstein, som på tidigare plattorna Wax On Wool och Live Long and Prosper visat sig mer intresserad av form än innehåll, fokuserar snarare på soundet än att få till den där oantastliga stämföringen. Lek och forskning, som verkar styra här, leder längre.