Sofia Härdigs Berlin-album! Vi har alla våra Berlin-någonting-minnen-artefakter. Staden har en förmåga att locka med sitt stora utbud och sin täthet. Möten uppstår som triggar, driver, gör förälskad och passionerad. Den som stannar länge både drivs utanför sig själv och in i sin egen innerlighet. Det finns många exempel. Inte för att Sofia Härdigs skiva handlar om Berlin. Inget av stadens historia eller särdrag nämns. Nej, men däremot stämningar. Skikt som flyter upp i sammanstötningar med nya känslor och människor.
Det är ett mörkt album. Hon har tätat till och skapat skuggor och vrår, där de ljusaste färgerna tonar i rött. Röd sammet och svart siden. Taktilt. Men också litet skärande industriljud. Känslorna får accenter av stråkklanger. Inte en paus, inte en strimma dagsljus. Det artificiella understryker värmen hos sångerskan själv. Hon förvränger ibland sin röst, men det får mig bara att lyssna ännu hårdare efter hennes hjärtslag. Hon sjunger vädjande, pockande, sörjande. Rösten hör till branschens starkaste.
Det växer fram ett slags möjlig berättelse om kärlek, svekfullhet, och längtan att bli sedd. Säg mitt namn, säg det då! Ber hon i en närmast minimalistisk bön. Dofterna blir också starka och bedövande alternativt berusande i de täta kärleksnumren, lika söndersliten som sorgen lämnar henne. I grunden av Sofia Härdigs musik ligger ett gammalt intresse för rå, rak, ursprunglig blues. Och ibland låter hon som om hon hamnat på något gammalt sunkhotell i stil med sina hjältar, övergiven, hon sitter där, gungar rytmiskt, stampar rytmen med foten och sjunger för sig själv, en roterande, malande blues som upptar hela hennes sinnestillstånd för ögonblicket.
Nygammalt 2015
