Envar sin egen måttstock. Särskilt om man hållit på i nästan trettio år. Alla nya popskivor med Sonic Youth riskerar att bli bruksmusik i jämförelse med deras tidigare verk. Men Thurston, Kim, Lee och Steve har haft en enastående förmåga att både kunna återvinna gamla idéer och erövra nya marker. I slutändan alltid med hedern i behåll. Nu har man avslutat samarbetet med stora Geffen och istället landat på något mindre Matador. Vad detta kommer att få för musikaliska följder i framtiden går det bara att sia om. Dessa mycket kreativa och produktiva New York-musiker har ju egentligen redan fixat till ändamålsenliga arenor och plattformar för sina många olika förehavanden, projekt och sammanhang. Kanske handlar skivbolagsbytet mer om ett principiellt/teoretiskt ställningstagande, särskilt när det gäller deras verksamhet i pop- och rockformatet.
"The Eternal", deras sextonde regelrätta album, tar i alla fall inga elefantkliv från den formel gruppen slipat sedan slutet av 80-talet. Det handlar ytligt sett om den gamla vanliga visan: skramlig och slackeraktig college-artrock. Ringande, klingande outron och lagom taggiga partier samsas med poppiga inslag och skrikiga halvpunkspår i en jämn fördelning av Kim-, Lee- och Thurston-låtar. Men några smått nyskapande saker lägger jag ändå märke till: ett ökat användande av stäm- och växelsång i låtarna (som i "Anti-Orgasm"). Och faktiskt några sångharmonier som känns lite ovanliga för gruppen (som i "Antenna"). Till och med Lee rör sig (i "Walkin Blue") mot en americanavärld som faktiskt får mig att tänka på REM. För övrigt har nu också Pavement-basisten Mark Ibold gjort entré som fullvärdig medlem på en SY-skiva.
Jag känner mig kluven och splittrad. Att jämföra med Status Quo och kalla Sonic Youth en slags alternativrockriffens outtröttliga mästare är inte längre enbart putslustigt och ironiskt menat. Det stämmer ganska bra. Det här är på många sätt ganska innehållslös och, ärligt talat, onödig musik. Musik som vandrar på redan väl upptrampade stigar. Det retar mig att detta i grund och botten är en bruksskiva som knappt är bra på att vara "bra". Samtidigt gillar jag att omslaget är målat av John Fahey. Samtidigt småler jag lite när Thurston Moore i "Poison Arrow" avfyrar sina bästa Bob Dylan- och Lou Reed-imitationer. Samtidigt har jag svårt att motstå Kim Gordon när hon viskar i avslutande "Massage The History". Samtidigt gillar jag verkligen de sista tre, instrumentala minuterna av "Anti-Orgasm": den mjukt dunkande filtklubban mot pukorna och de där plockande gitarrerna som liksom snirklar sig iväg mot evigheten. Men annars klarar man sig bra utan "The Eternal".
Nygammalt 2015
