När Jim O’Rourke lämnade Sonic Youth i höstas drog många en suck. Min var tung: hur kunde han lämna indievärldens högst värderade band, och varför just nu när samarbetet efter ”Murray Street” och ”Sonic Nurse” verkade ta fart? Samtidigt kände nog somliga en lättnad. Med O´Rourke borta skulle bandet kanske återvända till startpunkten, skriva rocklåtar istället för utvidga rockens alfabet. Så rätt de fick.
”Rather Ripped” är ett bestämt kliv bakåt, åtminstone vad gäller låtskrivandet. För den som vant sig vid ett Sonic Youth som bryter upp musikens former är det smått chockerande att höra hur de återgått till vers, refräng, bryggor, ja till och med melodiska gitarrsolon. Hallå – lämnade inte Jim O´Rourke kvar en enda sprakande Max-patch?
Första lyssningen lämnar mig besviken. Sång, gitarr, bas, trummor à la Sonic Youth cirka ”Daydream Nation”. Rutinerat, visst, inte dåligt, men lättviktigt och inte alls nyskapande. Så läser jag en intervju i The Wire. Thurston Moore beskriver ”Rather Ripped” som deras ”Parallell Lines”, Blondies storsäljare från 1978 där de övergav new wave och blev ett traditionellt popband och skrev – just det – sina bästa låtar. Ett intressant konstaterande som för min del, måste jag erkänna, öppnade öronen för ett annat lyssnande. Inte längre i strid mot hur jag önskade Sonic Youth efter O´Rourke utan mer förutsättningslöst, mer mottaglig för dessa hantverkares metod att göra låtar med bara den vanliga verktygslådan. Och se, skivan växte. Och växer.
Öppningsspåret ”Reena” är en välpaketerad, solid radiohit, ljusår från bandets slingrande gitarrjam. Kim Gordon sjunger med mer attack än på länge, töjer rösten in mellan bredbenta kompfigurer. En annan låt som ”Jams Run Free” är en jämförelsevis fjunlätt poppärla fram till ett lika lätt Youth-crescendo som bullrar en stund innan låten glider tillbaka till sticket. Det är läckert, lagom tempererat, serverat som på smörat brödpapper.
”Rather Ripped” är en inbjudande, för att inte säga inställsam skiva. Några låtar, som ”What A Waste” och ”Rats” är nästan lika oemotståndliga som ”Kool Thing” och ”Sugar Kane”. Att påstå att Kim Gordon snott basgången på ”Rats” från Komeda vore kanske småsint – hursomhelst bankar hon simpel magi ur de mest uttjatade fraser som ingen annan.
Helt har Sonic Youth förstås inte lämnat gitarrfeedback, även om utrymmen krympt till förmån för melodier och rockriff. Det roliga, som också befrämjar lyssningen, är att upptäcka hur elegant bandet passar in noise i konventionell rockstruktur. De ger vissa låtar en rätt överraskande form. På ”Turquoise Boy”, som börjar likt en söt poplåt mellan dur och moll, växer snart gitarrerna som yviga ormbunkar innan de övergår i ett fläskigt riff, tonar ner och plötsligt är låten på väg någon helt annanstans, in i Glenn Brancas gitarrdjungler med Steve Shelley som trancetrummande ceremonimästare. Men offerriten pågår bara helt kort, för snart är pastellfärgerna tillbaka, sötman återställd, energin balanserad, kontrollerad.
Som rocklyrik är ”Rather Ripped” inte i närheten av deras bästa stunder, album som ”Sister”, ”Goo”, ”Daydream Nation”. Avslutande ”Or”, med Thurston Moores som sjunger ”How long is the tour?/What time you guys playing?/ Where are you going next? What comes first/ The music/ or/ the words?” må vara en sällsynt öppenhjärtligt beskrivning av turnétrötthet, men det är också svag lyrik. Man behöver inte gräva djupt för att hitta fler exempel på att musiken bokstavligen kommit före texten. En sorts lathet, möjligen, om inte clichéer också ingår i det nya konceptet. Märkligt därför att ”Rather Ripped” ändå känns så genomarbetad, konsekvent, mogen. Det är en lugn skiva, producerad som det tycks av en nöjd grupp. Det är också Sonic Youths sista album enligt kontrakten med Geffen. Alla i bandet gör som bekant musik på andra håll i lösa, nyskapande konstellationer. Vad finns kvar att bevisa?
I vårt flott uppdukade, överstimulerade tidevarv när till och med noise blivit vardagsmat är kanske mainstream raka vägen vidare för ett avantgardeband som Sonic Youth. Parallella linjer, ett slags motsatsernas förening.
(Publicerad 2006)
Nygammalt 2015
