På Sonic Youths högoktaniga hemsida finner man just nu ett YouTube-klipp där de – Sonic Youth – framträder tillsammans med flamencosångaren Enrique Morente. Så märkligt och så självklart. Och vilket egenartat mörker som uppstår då den moderna New York-svärtan möter den uråldriga europeiska svärtan. Men det var inte det mötet – inte det mörkret – jag skulle skriva om nu.
Simon Werner a Disparu är den nionde utgåvan i den alternativa produktionskanal Sonic Youth öppnade 1997 med skivan Anagrama. Den åttonde, som var ett samarbete med Merzbow och Mats Gustafsson, bar den för historiskrivningen lockande titeln Andre sider af Sonic Youth och man skulle kunna hävda att denna utgivningspraktik just är ett forum där andra begär och lockelser hos bandet kan få fritt utrymme. Och så skulle man kunna spela ut dessa två kretslopp mot varandra, där den ena så att säga gav näring åt den andra eller vice versa. Men hur lockande ett dylikt scenario – dikotomin/kanaliseringen – än kan tyckas vara tror jag att det ändå gömmer undan en del av poängen med fenomenet Sonic Youth.
Sonic Youth har för mig, i allt högre grad, kommit att handla om att låta olika moment, praktiker, erfarenheter och lockelser rymmas inom samma stora gest. Och det blir kontrapunktiskt – åtminstone i min värld – att ställa en sida mot en annan sida. För Sonic Youth hänger Ramones verkligen ihop med Christian Wolff. Och också på Simon Werner a Disparu utgör mörkret en känslomässig dominant. Redan anslaget på första låten – ”Thème De Jérémie” – berättar en hel del. Atonala gitarrljud hämtade på ett väldigt djup övergår efterhand i en typisk Sonic Youth slinga som på ett välbekant, avvaktande vis tycks bereda plats för än intensivare uttryck.
Simon Werner a Disparu är i grunden ett soundtrack till en film av den franske regissören Fabrice Gobert som jag inte har sett. Det lär vara en thriller som utspelar sig i skolmiljö. Arbetet med musiken och skivan har skett i ett par olika omgångar. Kompositionsarbetet har varit processartat och i en avslutande vända strukturerade Sonic Youth om och byggde ut de befintliga film-soundtrack-styckena. Och jag tänker att denna arbetsprincip sammantaget bidragit till att musiken, kompositionerna, överlag klarar sig så utmärkt bra utan filmen. Utan bilderna och berättandet. Skivan etablerar omgående och på ett självklart vis en ljudande och klanglig identitet. Det låter helt enkelt väldigt bra. Flera av de 13 spåren undersöker ett melankoliskt känsloregister där piano- och gitarrtoner tillsammans i hög grad formar det mörka uttrycket. Det finns ett attraktivt, avvaktande drag i musiken. ”Chez Yves (Alice et Clara)” som är skivans fjärde spår låter initialt med sitt pådrivande trumspel och larmande gitarrer som något som skulle kunnat ha varit med på Rather Ripped eller The Eternal men tycks sedan, efter någon minut, ångra sig och musiken väljer istället att väva in sig i ett långsamt, närmast stillastående modus.
På ett jämförbart transformativt vis fungerar flera av kompositionerna på Simon Werner a Disparu. De söker efter ett uttryck och denna prövande praktik hittar bara momentant hem. Också de vackraste strukturer och uttryck överges. För Sonic Youth hänger Nirvana verkligen ihop med Stan Brakhage. Musiken är hela tiden på väg. Och det klinkande pianot blir oftast den instans som tydligast signalerar uppbrott. Att bandet på detta vis låter musiken själv i så hög grad bestämma dagordningen är, tänker jag, kopplat till den specifika produktionsprocessen där möjligheter till omarbetningar och omorganiseringar i så hög grad prioriterats. Rastlöshet och oro är utmärkande drag för hela skivan, liksom en karg, egenartad skönhet.
På Simon Werner a Disparu förblir oljudsskulpturerna relativt små. Inledningen på ”Theme De Laetitia” är uppfodrande. En hög, vass ton som efterhand ger plats för stora gitarrsjok, men den förväntade explosionen uteblir. Istället krymper musiken åter ihop och blir ytterst sparsmakad. Ett nytt tema tillåts etableras och efter sex minuter tar låten plötsligt slut. Musiken hittar aldrig hem, men den går heller aldrig helt vilse. ”Dans Les Bois” fungerar på ett liknande vis. Musiken bryter vid flera tillfällen ner sig själv för att slutligen hamna i en höstlig, ödslig, nattlig klanglighet. Och dessa sinsemellan motstridiga processer fyller helt stilla rummet och medvetandet. Gesterna är små, men intensiva då man kommer dem nära. På det hela taget får jag känslan av att filmen Simon Werner a Disparu i högre grad fungerar som en utgångspunkt än ett egentligt mål för musiken.
Varför är Sonic Youth så bra? Sonic Youth är bra bland annat för att de är i så hög grad är intresserade av skillnader. Och av att låta dessa skillnader synas, av att låta olikheterna bli verksamma instanser i musiken. I Spanien och i Frankrike är nätterna annorlunda än i New York och att göra denna nattliga anomali till ett moment i sin musik – exempelvis då de spelar med Enrique Morente, eller gör soundtracks till franska highschoolthrillers – visar på just denna viktiga, icke nivellerande, funktion i deras konstutövning.
På det avslutande långa spåret ”Thème D´Alice” gör Jim O´Rourke, som hade stor roll i Sonic Youths vitalisering under det tidiga 2000-talet, comeback i bandet. Och denna naturligtvis tillfälliga hemkomst resulterar i en dryga 13 minuter lång, helt magnifik krautig genomkörare. Här omsluts lyssnaren helt av den extas de övriga tolv spåren bara antytt.
Nygammalt 2015
