Avantgardefilmaren Stan Brakhage dog av cancer i början av mars 2003. Då hade han varit verksam i 50 år. Första filmen, ”Interim”, gjordes 1952, när Brakhage var 19 år. Han gjorde mellan 300–400 filmer. De kunde vara några sekunder långa. Eller ett par timmar. Brakhage är fortfarande relativt okänd i vidare kretsar – men inom konstfilmen är han ett av de största namnen. Han kallade många av sina skapelser för ”lightpoetry”.
1974 gjorde Brakhage ”The Text Of Light”. En 71 minuter lång film som enbart innehåller abstrakta mönster av ljus fotograferade genom ett grönt askfat. 25 år senare bildades gruppen Text Of Light för att spela improviserad musik till filmer av Stan Brakhage och andra amerikanska avantgardefilmare från femtio- och sextiotalet. Medlemmar: Lee Ranaldo, Alan Licht, William Hooker, DJ Olive, Ulrich Krieger, Tim Barnes. På några av Brakhages tidiga filmer finns det musik av John Cage och James Tenney. Han gjorde även ljud själv till ett par filmer. Men oftast är det helt utan musik. Text Of Light har påpekat att de inte skapar soundtracks till Brakhages filmer utan snarare använder filmerna som stimuli, en inspirationskälla till att att göra multimediaföreställningar i realtid.
Med improvisionsprojektet Text Of Light i åtanke känns det inte konstigt när Sonic Youths senaste skiva på egna bolaget SYR landar. En 65 minuter lång liveimprovisation till Brakhages filmer inspelad på Anthology Film Archives i New York den 12 April 2003. Anthology Film Archives öppnades 1970 av Jonas Mekas och några andra entusiaster (Brakhage var med på ett hörn) som ett centrum för avantgarde- och undergroundfilm. Konserten den 12 april var av välgörenhetskaraktär, biljettintäkterna gick till att täcka Brakhages sjukhuskostnader. Och om jag har fattat det rätt går delar av pengarna skivan spelar in till Anthology Film Archives.
Vid en första nedstigning i SYR 6 funderar jag mycket på Brakhages filmer. Vad är det som visas samtidigt som musiken? Det hade ju varit fantastiskt om skivan hade varit en dvd med både musik och film. Jag hittar tyvärr inga uppgifter om vilka av Brakhages filmer som snurrar. Dialog hörs en liten stund, i den sista av tre sektioner, ”Heady Jam 3”. Det är bara att skrapa ihop några hundralappar och beställa den där dubbeldvd:n med Brakhagefilmer som går att få tag på.
Däremot har jag musiken som Kim Gordon Group (med Tim Barnes, Jim O´Rourke, DJ Olive och Ikue Mori) framförde i ”Perfect Partner”-föreställningen på Gas-festivalen i höstas aktuell i huvudet och hittar en hel del likheter. Liksom såklart med SYR-skivorna 1, 2, 3 och 5. Min favorit i serien är nummer 4, ”Goodbye 20th Century”, dubbeln där Sonic Youth tolkar modern konstmusik. Sexan kommer nog därefter, mycket på grund av liveatmosfären och de långa svepande improvisationsvågorna där flera av gruppens olika sidor kommer fram. Extramedlemmen Tim Barnes (trummor, slagverk) är dessutom en vital injektion som lägger till nya rytmfärger.
Första delen av skivan är helt utan vokala inslag. Musiken rör på sig sakta, ett väsen vaknar till liv, med olika armar som dras ut, slingrar ihop sig, växer, i mitten ett hjärta som pumpar ut mer och mer blod. Rasslande slagverksljud är ofta i förgrunden, med gitarrer som vandrar i labyrinter och tar över mer och mer av ljudbilden. Det kan inte vara något annat band som låter såhär, även när Sonic Youth vecklar ut sig i långa improvisationer, struntar i traditionella låtstrukturer, känner man igen dem omedelbart. Låter det för mycket Sonic Youth? Tanken överraskar mig. Och försvinner, in i ljudtunneln, smulas sönder, går i kras. Varför skulle de maskera sig, göra nåt annat? Det är rik musik, med flera dimensioner och lager, av ett band som verkligen trivs i den här typen av sammanhang.
I ”Heady Jam 2”, efter en pyttekort paus, är Kim Gordon i centrum. Hon sjunger inte i egentlig mening, väser, pratar, skriker ”hello hello hello c´mon c´mon c´mon, just be a little closer”, svårt att uppfatta alla ord, mullrande gitarrer i bakgrunden; hon sjunger ordlöst, musiken får en annan närvaro, den blir liksom tjockare, mer fysisk. Någon – Tim Barnes? Jim O´Rourke? Lee Ranaldo? – gör små ljud som får mig att tänka på kameror, framkallningsklick, objektiv som åker fram och tillbaka. Ett dovt mikrofonfilter ligger runt Kim Gordons röst. Det är mystiskt, suggestivt, starkt.
Den avslutande, längsta och bästa delen startar med rymdsynt som nästan kunde vara hämtade från en tidig platta med Tangerine Dream eller något annat krautband. En vilande passage med tassande slagverk och sjunkande gitarrer med korta splitterutbrott bygger upp drömska stämningar innan filmröster dyker upp och successivt briserar allting i en storartad explosion av gitarrsvärmar och trumfyrverkerier och oceaner av klanger. Ekon av Sonic Youths åttiotalsproduktion lurar en kort stund, ett par gånger tror jag nästan att Thurston Moore ska börja sjunga inledningsraderna från ”Expressway To Yr Skull”. Det stannar upp, cirklar runt elden, tar spjärn, ner igen, i partikelstormen.
Det låter som Sonic Youth. Det är Sonic Youth. Finns det något bättre?
Fotnot Förra året släppte Andreas Meland och Lasse Marhaug skivan ”Brakhage” (Melektronikk/Dotshop.se) som är musik inspirerad av filmerna ”Dog Star Man” och ”The Act Of Seeing With One's Own Eyes”. Rekommenderas!
(Publicerad 2006)
Nygammalt 2015
