Två män i ett rum. De rör sig, ofta sakta, men ibland med ryck och spasmliknande gester. De krälar. Sitter. Ligger på saker. Under saker. Över saker. Omkring dem vardagsföremål. Det kan vara ett bord. En matta. Ett skåp. Vissa gånger är objekten ljudskapande, som när de två männen tycks arbeta, krattar på golv, flyttar saker, drar stolar fram och tillbaka. De rör vid varandra ibland. De säger ingenting. Men det är inte tyst. Musik. Helvetesmusik. Våldsamma klanger. Låter det så i oss? När vi öppnar de glömda dörrarna?
The Sons of God - Leif Elggren och Kent Tankred – väcker många frågor med sin märkliga mix av performance, musik och installationskonst. Ibland tänker jag att de är som Beckettfigurer. Men de väntar inte, utan agerar. Vad de gör, vad de vill säga, är inte alltid klart. Är det kritik mot religion, makt, samhällets mekanismer? Handlar det om konstens kraft, att allt kan vara möjligt, att man måste försöka?
I häftet som medföljer dvd:n (med 12 verk mellan 1990-2007, speltid över två timmar) tar Daniel Rozenhall bland annat upp ett motiv som ofta förekommer i Leif Elggrens konst. En galen man som på ett mentalsjukhus utnämner sig själv till kung. Han skriver även att The Sons of God ofta gör sånt som bara dårar och barn tillåter sig att göra. Det är befriande att se Elggren och Tankred utföra sina aktioner. Jag tyckte konserten på Nefertiti i höstas (”Bordssamtal 6”) var fantastisk. En rening som kändes i hela kroppen, tog sig in i skallen, fick igång alla möjliga associationer. Samtidigt är det inte svårt att förstå varför The Sons of God kan väcka frustration och ilska. Ett gäng bredvid mig var förvirrade, arga, och undrade vad det var för några jävla fyllo på scenen. Men kanske klickade någonting, långt efteråt.
Performanceverken - inspelade i Sverige, Frankrike och Japan – är mycket fascinerande. Jag mår bra av dem. Känner mig som en rikare varelse. Det är som att titta ner i människans innersta rum. In i det djupt mänskliga. Energier, kraft, kreativitet väcks och skakar om tillvaron. Ett av de mest extrema exemplen är ”Before the Miracle” där de rör sig runt en matta, här finns även fåtöljer, ett skåp och golvlampor. Maniska rörelser. Det finns ett allvar i det som tilltalar. En extrem konsekvens. Det måste dessutom vara mycket fysiskt påfrestande, man blir utmattad av att bara titta, men någonting öppnas. Tankarna virvlar. En parallell är ju riter, men det vardagliga i Elggren och Tankreds klädval och utseende leder till någonting annat, liksom de kala rummen, möblerna. Det känns mer naket och normalt – åtminstone för en västerländsk ateist eller agnostiker – än, säg, någon slags magisk dans i regnskogen.
”Dance” är även namnet på framförandet på Friction Performance festival på Gustavianum i Uppsala 2006. En säregen plats, särskilt den anatomiska teatern, som byggdes av medicinprofessorn Olof Rudbeck d.ä 1662-1663, och användes främst för dissektioner inför publik. Och runt ett litet bord, i ett trångt utrymme, rör sig Elggren och Tankred, inför publik, det saknas knivar och obduktionsredskap, men det är likväl plågsamt att betrakta kropparnas assymetriska kväljningar.
Vissa performancenummer tangerar ljudkonst, som när de drar stolar i ”The Sons of God Drive Chairs” eller ”New Way ” och ”New Way 2”. ”New Way” - inspelad i den franska staden Bourges - är det mest ”traditionellt” musikaliska verket. Knytnävsstora stenar krattas, en tung metallväska (?) puttas framåt, mikrofoner tar fram de mullrande ljuden som möter musik från en Wagneropera eller något liknande. Senare slår de på hängande stora plattor (delvis projicerade med målningar) och skapar en slagverkskonsert. Ibland talar tystnaden, som i ”The Sons of God Perform a Miracle” som finns med två gånger, på en senare inspelning medverkar även Amit Sen och Pär Thörn. De sitter på stolar, ansikten och kroppar förändras sakta.
”Transient” är en film av Micke Prey och Robert Rif. I ungefär 20 minuter får vi följa med Elggren och Tankred – iklädda kostymer - till en gammal bangård eller arbetsplats. Det ser ut som någon av de miljöer som ekonomihistorikern Jan Jörmark dokumenterar i sina böcker om övergivna platser. Hål i väggarna. Murbruk på golvet. De undersöker rummen, utför en slowmotiondans, spejar, spanar, betraktar, går vidare. Den stilla sommardagen skapar ett poetiskt skimmer. Det extrema blir vackert, särskilt när Leif Elggren sätter sig vid ett piano i ett annat trasigt rum (eller om det är samma rum), försiktiga klanger vandrar runt, samsas med småknarr, fotsteg, och även stolen blir en medspelare, liksom gnissel mot träskåp.
Tre videokonstverk/filmer visar en annan sida av The Sons of God. Eller snarare så tillför de en dimension. ”RIOT” är en film på en kvart där fotografier ersätter i varandra, ett slags bildspel kan man säga. Ibland går de in i varandra, via diffusa övergångar. Det är en salig mix av bilder, stadsmiljöer, naturen, närbilder, landskap på håll, sprickor, ett stilleben. Även här hotfull musik, undergångstämning. De svartgula ränder som Elggren använt i sin konst dyker upp flera gånger. Suggestivt, men jag hittar ingen röd tråd.
”The Power Is Yours” är uppbyggt på ett liknande sätt, men det är filmklipp istället för fotografier, och en röst läser en text. Filmerna visar makthavare, från Adolf Hitler till Göran Persson, krig, kravaller, klipp från filmer som ”King Kong”. Budskapet är tydligt. Det handlar om religion och politik. The Sons of God tar tillbaka energin, kraften, som påven en gång stal från människan. I början sitter Elggren och Tankred på stolar precis som i ”The Sons of God Perform A Miracle”. De försöker uträtta ett mirakel. Bryta kontakten mellan den katolska kyrkan och gud. Har de lyckats? Nja, kanske inte, men det är lysande maktkritik.
Påven är även temat för filmen ”PAPA”. Musiken är – kors i taket – lugn, nästan andlig, rogivande. Bilder på påven loopas om och om igen. Han sitter på sin tron i sin fåniga mössa. Människor ber framför honom. Tillbedjan. Välsignelse. Jag tittar på händerna. Gesterna. Jag har aldrig tänkt mycket på påven. Han är osynlig i många av världens konflikter. Nästan fånig. En kvarleva. Men han är en symbol för makt och - självklart – religion.
Det är väl tveksamt om The Sons of Gods dvd skulle specialvisas för påven som Mel Gibsons Jesusfilm. Men han borde se den. Ja, liksom människor överallt. Konst som betyder något även om det ibland kan vara svårt att förstå vad den betyder.
Nygammalt 2015
