Stine Janvin Motland har en klockren klang i sin uppsplittrade röst. Hon sticker in skärvor i flödet av ljud, kastar vigt upp solkatter av stämman i luften bara för att byta till det där abstrakta snackandet där språkljud knådas och splittras; det som framför allt Maggie Nicols varit så fenomenal på.
Som motpol till Motland hör vi Ståle Liavik Solberg, en slagverkare med en excentrisk uppdelning av tid, och en tajming som tänjer på gränserna. Samtidigt som det är precist som ett kirurgsnitt. Det finns tillfällen på albumet, då han lämnas helt ensam. Det är suveränt med klanger av trä som bryts mot slagverkets kanter och skinn. Duon har ju bland annat jobbat ihop med Frode Gjerstad.
Det är alltså improaxeln Oslo - Stavanger som manifesterar sig då Motland och Solberg samlar sex andra musiker kring sig. Eivind Lönning, trumpet, Klaus Ellerhusen Holm, sax, Hild Sofie Tafjord, valthorn, Börre Mölstad, tuba, Nils Henrik Asheim, piano och Per Zanussi, bas är kapabla till tät tryckkokarmusik. Och styckena tätnar vartefter för att samlas till ett abstrakt grytkok av avsevärd täthet. Det är riktigt spräck.
Så måste jag ändå sätta ett stort plus i kanten för Hild Sofie Tafjord, som genomgående skapar en så intressant musik i helheten att uppmärksamheten aldrig slappnar. Hon är en stark röst. Tänk att få höra henne i duo tillsammans med Stine Janvin Motland. Hoppas jag blir bönhörd.
Nygammalt 2015
