Stasis Duo

Jag håller hörlurarna hårt pressade mot öronen. Alla ljud stängs ute, men jag hör ändå knappt mer än ett dovt brus. Jo, där kommer något litet som liknar ljud från en avlägsen syrsa. Där försvann det. Nu då?! Lätt knaster. Är spåret slut? Jag kikar på displayen för att veta, nej det är några sekunder kvar. Nu är det slut och det blir tyst på riktigt. Visst är jag fängslad av denna musik, eller envisa ljudsamlande, som liknar en städmanikers jakt efter det damm som ändå måste finnas någonstans på hyllorna.

Adam Süssmann och Matt Earle från South Wales i Australien kommer nog aldrig bli några kioskvältare som Stasis Duo. Det är en problematiserande musik, en klangvärld som helt beror på rester, lämningar i den i stort sett tomma samplern. De ansluter sig till den exklusiva skaran som hyllar sinusvågornas rytm och sköra ljud. En värld där en glitch inte är en brakande störning utan ett lätt sprak, ett tomrum.

Stasis Duo har sin plats på den australiska experimentella scenen, och de sprider sin musik på kassetter och Cd-r-er i små upplagor. Och nu har det märkligt udda skivbolaget L´innomable gett ut dem. Det är en etikett uppkallad efter ett stycke av Beckett och hemmahörande i Slovenien. Gå in på deras hemsida och titta på en mycket udda spännande katalog!

Alltså, hur jag ska hantera dessa knappt hörbara frasande ljudvågor vet jag inte. Utan hörlurar försvinner de i mitt arbetsrum där det visar sig vara ovanligt bullrigt, hunden släntrar över golvet, vinden blåser, brasan sprakar still, knapparna på datorn knattrar, ja, det är ett jäkla oväsen där Stasis Duo drunknar. Därför är jag också så fängslad av dem. De skapar en musik eller ljudkonst som kryper under alla kategorier, de underminerar allt röjigt, bullrigt, lättåtkomligt och hörbart på vanligt vis.

Stasis Duo hör till en kategori som både ifrågasätter musikens rörelser idag och upprätthåller ett starkt förhållande till den. Inga klichéer slinker emellan här inte. Det är inte heller någon musik som söker efterföljare, den söker efter sig själv. Den är inte statisk, kanske kan man tala om en skör väv av psyko-akustisk dynamik, ett ord jag inte ens vet om det finns. Men det skulle passa på Stasis Duo.

Jag lär inte spela sönder skivan, men inte heller kommer jag tröttna på den. Och jag är säker på att Stasis Duo lärt mig att kräset lyssna både på dem och andra.