Sven-Åke Johansson uppträdde tillsammans med de holländska musikerna Luc Houtkamp, tenorsax, Richard Anjis, valthorn, Tony van Campen, live elektronik, Hennie Kamphuizen, crackle box, på Roundhouse i London 1972. Den märkliga blandningen av instrument motiverar utgivningen mer än trettio år senare. Tidig elektronik spelar en viktig roll. Framträdandet repeterades under en vecka i en liten by i södra Holland. Musikens strukturer övades noga in. Med andra ord improviserade de först friskt för att sedan slå fast vissa mönster att hålla sig till.
Känslan av frusen improvisation är också stark, när föreställningen öppnar med korta riff i fallande figurer. Det är ganska konstlöst och ruffigt. Den holländska ensemblen spelar medvetet oslipat och slängigt. Ja, närmast slarvigt. Men också den lösa attityden måste ha sin finess för att fungera. Och detta tillför utan tvekan Johansson. De korta fallande figurerna är som växta ur hans dragspel. Och med ens förvandlas gruppen till en teatral lätt dadaistisk historia. Johansson ger motiven sug och förvåning. Samma gäller förstås när det blir spräckspel och Houtkamp skenar iväg med tenoren. Då griper Johansson fast tag i trumstockarna och det blir friformröj av klass.
Elektroniken då? Jodå, den finns där som en ylande röst, som följer de andra instrumenten i spåren, den färgar klangerna med sina artificiella ljud. Men vad man slås av idag är hur tydligt dessa nya instrument lånar figurer och rusande tonklungor av de andra instrumenten, kanske främst saxen. Idag är det ju, som vi vet, de akustiska instrumenten som låtit sig färgas av elektroniken. Här står det härliga till i ljudbutiken, men visst är det ett sökande medium vi möter.
Den senare delen av konserten är en märklig historia. Johansson hade skrivit koreografi och ett libretto till Ferde Grofés "Grand Canyon Suite"! Jo, det är sant. Detta symfoniska verk spelades upp i högtalarna och musikerna framförde en balett utklädda till djur. Som avslutning bjöd ensemblen publiken på ett unisont sjunget farväl. Effekten blir på CD utomordentligt knasig, ett ljudspel av hög anarkistiskt dadaklass typiskt för dåtidens allmänna kollektiva optimism och uppsluppenhet.
Musiken på skivan är naturligtvis mycket medryckande, men i sin repetitiva uppläggning skvallrar den också om Johanssons samtida unikt tonknappa estetik. På sitt vis är detta ett historiskt musikdokument.
Nygammalt 2015
