Ralph Steinbrüchels skiva ”Opaque” (Room 40, 2003) framfördes till en början i en helt annorlunda kontext än det vanliga skivlyssnandet vid stereon eller datorn. Det var mer som en ljudinstallation, med surroundljud, på en festival i Bern, där besökare kunde lyssna på musiken på låg volym i ett stort rum.
Även ”Basis” hade säkert fungerat ypperligt på samma sätt. Något frustrerande att lyssna hemma, framförallt känner jag hela tiden ett behov av att lägga mig ner. Skivan är mycket bättre när kroppen befinner sig horisontalt. De mikroskopiska skiftningarna i den minimalistiska musiken sipprar liksom in i porerna då.
På skivversionen av ”Opaque” finns det även med fem tolkningar av stycket, av bland andra Oren Ambarchi och Ben Frost. På ”Basis” har Steinbrüchel i sin tur använt gitarrljud från Lawrence English ”Happiness Will Befall” och Ben Frosts ”Theory of Machines” samt pianomusisk av Bernd Schurer.
Ben Frosts dramatiska och kompakta ljudbyggen känns igen. Men Steinbrüchel går ganska långt i sina tolkningar, drar ut melodierna i smala trådar, bryter ned originalet och skulpterar finkänsligt nya verk. ”Interludes 1-4” – med English musik som källa – når mig inte på samma sätt. Vissa paralleller med Fennesz, men långsammare, försiktigare. Småtråkigt emellanåt, men även här händer det saker inne i dronetunnlarna och ljudvågorna. Ljusa färger smälter in i varandra i ett nyanserat växelspel.
De ursprungliga gitarrljuden hörs knappt. Det längsta spåret, ”Falter”, är fascinerande mycket på grund av att pianokroppen liksom andas inne i Steinbrüchels ”remix”. En lunga, ett hjärta, som omsluts av surrande, knastrande och skorrande elektroniska partiklar. Nej, nu måste jag lägga mig på golvet igen.
(Publicerad 2007)
Nygammalt 2015
