Midsommar 2005. Vi befinner oss på en herrgård på den engelska landsbygden. Kompositören John Tavener har bjudit hem Stephan Mathieu och Janek Schaefer till sin ”mansion”, där de två musikerna under en veckas tid gör inspelningar av diverse konkreta ljud i huset och i omgivningarna. De samplar några LP-skivor som de hittar. De trakterar alla de olika instrument som finns till hands i huset; piano, cello, klarinett, trumpet, drapspel, sitar. En bil kör förbi i bakgrunden, en knarrande dörr öppnas, fåglarna kvittrar, kyrkklockorna klingar - allt spelas in och bildar ett grundmaterial att ösa ur. När sedan vintern kommer åker de till välrenommerade Music Research Center i York, där det som ska bli ”Hidden Name” redigeras och växer fram som ett amalgam av deras favoritljud från inspelningarna.
Så vacker musik det blev! De elva spåren på ”Hidden Name” väver långsamma och somrigt nostalgiska stämningar. Det handlar mestadels om långa, skira stycken, som lugnt och fullständigt logiskt låter sig avbrytas av oväntade, till synes slumpartade infall. Dessa sagolika brottstycken skapar ett magiskt skimmer och fantasin hos lyssnaren får gott om tid och utrymme att frodas. Samtidigt känns det hela ytterst verkligt och naturnära, en dokumentation av något som hänt, ett minne från förr. Sällan har jag hört en så stilsäker produktion, där en i grunden experimentell agenda kan låta så självklar.
Albumet är sammanklippt till en begåvad helhet, ganska exakt 60 minuter lång. Trots att instrumenten och ljudens ursprungskällor delvis är namngivna på omslagen så hör man inte alltid vad som är vad. Flera spår låter egentligen mest som skira orgelmattor, gradvis skiftande, måttfullt smyckade och ibland helt transparenta. De tre första låtarna är på ytan snarlika, stöpta i just denna mjuka droneform, och man vaggas in i ett meditativt tillstånd. När sedan ”Cosmos” bryter in, ett kort stycke med utomhuskänsla och fågelsång, uppstår en befriande effekt. Allt är inte helt strömlinjeformat, i slutet av den förmodligen ironiskt betitlade ”Quartet for Flute, Piano and Cello” bryter en distad cello stillheten.
Mathieu och Schaefer har ett lekfullt förhållningssätt. Det märks i titelvalen och de subtila flirtarna med musikhistorien. ”Score for a Line”, ”Fugue” liksom ovan nämnda ”Quartet for…” klär sig uppenbart i den klassiska musikens språkdräkt, trots att de knappast låter på något typiskt eller förväntat vis. Den troligen gentemot Gustav Holst vinkande ”The Planets” avslutar skivan och gör det magnifikt. Vi bjuds här på en tjugo minuter ljuv och florstunn resa genom kosmos, med stilla ljud i en stilla rymd. Det är lätt att sjunka in i musiken, liksom att låta musiken sjunka in i en själv. Det är också lätt att, utan att darra på manschetten, tänka sig ”The Planets” som en röst åt naturen. Kanske som ett språkrör för den saktmodiga dimman på heden, eller varför inte som en själfull beskrivning av dess lagbundna rörelsemönster?
(Publicerad 2006)
Nygammalt 2015
