Ljudkonst i kombination med musicerande; resultatet av många timmars konsert, som sedan redigerats. Samuel Rodgers spelar koncentrerat piano, dovt, melodramatiskt, upprepande, undvikande alltför tydliga sammanhang. Det är mest klangbyggande. Cornford bearbetar och reagerar på pianospelet.
Resultatet är tre stycken som alla är runt en kvart.
Ljudbilden är litet sluten, ett lätt eko, en malande dynamik och ett repetitivt sätt att spela, ja, nästan hamrande utan tanke på anslagets nyanser. Antagligen för att ge material till bearbetning och feedback. Det ger en scen där pianot är en aktör, eller rättare sagt några av dess personae har lyfts fram och de ställs upp som i ett ödesdrama. Tonen är mycket allvarlig. Stundtals melodramatisk.
Jag har svårt att nå in i kärnan av denna musik, som svävar mellan att lira och att leka, att fila på konstljud och att – ja, spela piano. För mina öron har dessa kategorier svårt att fogas samma på skivan. Att det funkar, jomenvisst, i samma pianoserie på Another Timbre finns tre utomordentliga ytterligare exempel.
Nygammalt 2015
