Steve Jansen, David Sylvian, Mick Karn, Richard Barbieri och Rob Dean formade 1974 bandet Japan i London. Deras sofistikerade synthpop gjorde dem till ett framgångsrikt namn och ett av erans mest framgångsrika grupper. När Japan sprack 1982 fortsatte Jansen att samarbeta med Richard Barbieri och tillsammans producerade de fem studioalbum för Virgin mellan åren 1985 och 1996. Med hjälp av Mick Karn startades sedan det egna bolaget Medium Productions 1991 som bland annat gav ut Jansens solomusik. Han har också arbetat tillsammans med flera kommersiella musiker, exempelvis Annie Lennox. Förra året dök han upp i bandet Nine Horses, tillsammans med brodern David Sylvian. Ett projekt som resulterade i en av de finaste plattorna från 2005.
Trots en lång bana som soloartist klassas ”Slope” som debut. Han har sällan lämnat kulisserna bakom brodern och har säkert lidit lite av den stjärnglans David Sylvian åtnjutit under sin karriär. Men styrkan i hans eget arbete som kompositör är det inget fel på och detta kan mycket väl vara ögonblicket när Steve Jansen stiger fram ur skuggorna och träder fram i rampljuset på allvar. ”Slope” slår definitivt hål på storebrorskomplexet, om det nu funnits något sådant.
Precis som på Nine Horses ”Snow Borne Sorrow” är samarbetet en viktig del i skapandet. Sweet Billy Pilgrim, Anja Garbarek, David Sylvian och Joan Wasser är några av de som lånat ut sina röster på skivan (ta bort på skivan?). Inledande ”Grip” är ett ordinärt elektroniskt stycke tills Theo Travis flikar in med ett knastertorrt blås som påminner om Arve Henriksen. Belöningen låter ändå vänta lite på sig. Inte heller ”Sleepyard”, med Tim Elsenburg på sång, är något mer än kött och potatis i sammanhanget. Först på ”December Train” börjar det hetta till. Tåget skenar och tempot åker upp. Tankarna flyger och far: kraut, Harmonia, Neu!, någonstans där hittar vi referenspunkter. Motorisk trummande, synthmattor och elektronisk apparatur rullar monotont framåt, men på ett laidback vis. På ”Sow the Salt” introduceras Thomas Feiner som sjunger med en röst som dryper av pondus och tankarna dras till Tindersticks.
”Playground Martyrs” är en fin låt som dyker upp i två tappningar. En version med David Sylvian bakom mikrofonen, och en med svenska Nina Kinert, vars musik är mest känd från en reklamfilm om Saab. Personligen tycker jag om när låtar får formas utifrån olika artisters särart. Som "Idumæa” på Current 93s ”Black Ships Ate the Sky”, där sången tolkas av åtta olika sångare. Här är det visserligen inte åtta versioner, men två räcker för att odla stycket och låta den sjunka in i en tankeström, där man frågar sig vilken som ger den mest rättvisa. Själv fastnar jag mest för Sylvians version.
”Ballad of a Dead Man” har en primitiv karaktär och känns som en anakronism i det elektroniska universum Jansen skapat. Ett bluesstycke signerat båda bröderna. Avskalat och vackert, ett perfekt avbrott innan elektroniken åter skruvas upp på ”Conversation Over”. Soundet blir storvulet och låten sväller upp i stora känsloillningar som far längs ryggraden. Det är elektronik, dechiffrerade röster, loopade saxofoner, trummor och synthar i en utsökt blandning.
På det hela taget är det en skiva som är svår att klassificera. Till och med iTunes tvekar och genrefältet säger ”Unclassified”. Intrycken blandas; blues, jazz och minimalism samsas i ett välkomponerat rum. Rytmiken är strålande, det finns en stor precision och säkerhet i maskineriet. Jansens skicklighet som trummis lämnar ett stort avtryck på musiken. Precis som i Nine Horses är stämningarna drömlika och musiken hämtar mycket av sin styrka i bidragen från de inbjudna rösterna och gästmusikerna, som var och en ger sin prägel på skivan.
Det största problemet är att jag ibland stör mig på att det är så himla tillrättalagt. Jag kan få samma känsla när jag lyssnar på Nine Horses. Den tillsynes perfekta ytan är småirriterad. Det är lite Stepford Wives över det; perfekt kvarter, perfekt hus, perfekt familj och så vidare. Nu är dessutom dessa två, nästan jämnåriga bröder, begåvade på gränsen till geni. Jag saknar underdogen i sammanhanget, brödraupproret. Furien. Men när min irritation lagt band på sig finns det bara ett ord kvar att yttra: strålande.
(Publicerad 2007)
Nygammalt 2015
