Norska skivbolaget Sofa firar sin första vinylproduktion med duon Streifenjunko. Det handlar om en oemotståndligt vacker dubbel-lp med omslag baserat på ett av norske Kjell Bjørgeengens videokonstverk (här efter design av Rutger Zuydervelt) samt en fin text av Jim Denley på insidan av konvolutet. Nu diskuterar en del, särskilt de som inte har annat att tala om, huruvida vinylformatet är lämpat för nerskalad fri improviserad musik. Jag kan inte komma att tänka på något exempel, men säkert finns det fall där det inte har lyckats. Hur som helst är ljudet på denna vinyl, mastrad av Helge Sten, utomordentligt och att vända sida var tjugonde minut räknar jag inte som några stora problem i vardagen.
Streifenjunko är Eivind Lønning, trumpet, och Espen Reinertsen, tenorsaxofon. Detta är duons andra skiva efter den fenomenala debuten No Longer Burning som kom redan 2009. Där emellan har det hänt mycket på annat håll: arbetet med Koboku Senjû (tillsammans med Martin Taxt, Tetuzi Akiyama och Toshimaru Nakamura) och Trondheim Jazz Orchestra, bland annat. De har också turnerat flitigt.
Streifenjunko har utvecklat en spelform som uteslutande bygger på utvidgade tekniker och mycket säregna mikrotonala ljud och distorsioner. Ofta är det svårt att avgöra vad som är trumpet och vad som är saxofon i sammanhanget. Denley talar träffande om ljudet som en singulär ”trumpetsax” eller ”saxtrumpet”. Instrumenten är sammankokade i en fond där de visar att det liksom inom kokkonsten går att skapa komplexa aromer med bara några få beståndsdelar. Andningen och längderna bär musiken, sporadiskt upplandad med tungteknik och rytmiskt klaffspel. Det väser och pyser, kvider och smattrar. Musiken bäddar in sig i ett evaporerande dis, där de har arbetat med specifika mikrofonplaceringar och inte bara fokuserat på det ljud som instrumenten ger ifrån sig utan också munnen, kroppen, pneuma.
Det är tre-fyra år som skiljer Sval Torv från debutskivan, men nog tar de vid där den förra slutade. Det betyder inte att musiken saknar utveckling eller idéer. Skivans styrka kanske inte främst ligger i dess vila i vackra (dis)harmonier – som, hur betagande de än är, ibland blir litet väl stillsamma, rentav anonyma – utan just i det fantastiska tonala register som jag får vistas i. I backspegeln tycker jag att No Longer Burning visade på litet större omväxling. Men det som blir uppenbart för mig i och med denna andra skiva är att Streifenjunko är en helt egen ljudvärld, där de utifrån extremt genomarbetade tekniker paradoxalt nog flyttar fokus från teknik till form, till en akustisk atmosfär för vilken inga öron kan vara döva.
Nygammalt 2015
