The Congos – vad tänker ni på? Antagligen albumet The Heart of the Congos, från 1977, producerat av Lee ”Scratch” Perry i den legendariska Black Ark-studion. En milstolpe i reggaehistorien. Lee Perry var djupt inblandad i The Congos på flera sätt, det var han som fick vokalduon att bli en vokaltrio, som förenade Watty Burnett (baryton) med Ashanti Roy Johnston (tenor) och Cedric Myton (falsett). När The Heart of the Congos inte fick en ordentlig internationell lansering blev Congos och Perry ovänner, skivan blev en klassiker i reggaevärlden, men vi var många som först upptäckte den i och med Cd-utgåvan i mitten av 90-talet. Och tills för några veckor sedan - när samarbetet mellan Sun Araw, M. Geddes Gengras och The Congos, landade i brevlådan - hade jag inte hört någonting av dem förutom just Black Ark-plattan. Men The Congos har fortsatt, de var osams ett tag, men har då och då släppt nya skivor, och för tre år sedan kom det en ny skiva tillsammans med Lee Perry, Back in the Black Ark.
New York-skivbolaget Rvng Intl:s Frkwys-serie, där samtida artister möter äldre som de på olika sätt kan knytas ihop med, är superintressant. Och när två undergroundmusiker från Kalifornien åker till St. Catherine, Jamaica, för att göra musik med representanter för den rastafaripräglade rootsreggaekulturen händer det någonting spännande. Jag har noll koll på M. Geddes Gengras, men har lyssnat mycket på Cameron Stallones Sun Araw-skivor, där dub sugs in i psykedelia och kosmiska fägringar. Stallone har sagt att han inte kan reggae alls egentligen, och skivbolaget poängterar att det inte är en dubreggaeskiva, utan Stallones och Geddes Gengras musik/produktionsestetik i samklang med The Congos röster.
Skivan, Icon Gives Thanks, är bra, men jag fastnar ännu mer i Icon Eye, där filmarna Tony Lowe och Sam Fleischner, skildrar mötet, ett visuellt syskon, på en timma, en dagboksfilm, som utan berättarröst, nästan helt utan kommentarer, utan bakgrundsfakta, fördjupar projektet. Vardagliga situationer varvas med i början ganska trevande försök till gemensamt musikskapande, Stallones och Geddes Gengras ser nervösa ut, och försöker orientera sig i The Congos rastafaritillvaro, i den välkomnande miljön. Skakig kamera. Men det stör inte. The Congos skildras med värme, numera en kvartett, med Kenroy Fyffe som senaste tillskott. Lekande barn är närvarande, yngre kollegor och musiker, det lagas mat, det rensas fisk, klipp från en gatufest, mycket skratt, leenden, rök, och successivt växer musiken fram.
Framförallt är det två saker som slår mig. Dels The Congos röster, ett sätt att sjunga som går tillbaka till doo wop, och självklart soul, sångens centrala plats i mycket reggae, i det här sammanhanget ännu mer än baktakterna, dubeffekterna, och de glidande gitarrerna. Åldermännen från St. Catherine försöker förstå västynglingarnas musik, tycker att det påminner om mässande, chants. Och det blir fraser, meningar som upprepas, ord om vardagen, mat och kläder, och den andliga biten genomsyrar nästan alltsammans. I en innergård, eller något liknande, nära The Congos studio, pryder målningar väggarna, lejon, Haile Selassie, deras tro är ständigt närvarande. Märkligt, hur rastafari en gång växte fram, i Jamaica, särskilt på landsbygden, som en sorts kombination av proteströrelse, andligt uppvaknande, kristen mysticism, och panafrikansk identifikation. Endast en bråkdel av Jamaikas befolkning är rasta, men i den jamaikanska musiken är den dominerande. Åtminstone i den rootstradition som The Congos tillhör. Cameron Stallones har laborerat med andlighet i Sun Araw, i titlar, i musikens känsla, och det verkar som han och M.. Geddes Gengras tar till sig The Congos sätt att leva, försöker gå in i den, även om de kommer utifrån, i grunden är betraktare. Och man kommer The Congos och människorna som rör sig kring dem ganska nära.
Och musiken, mötet, fungerar. Rösterna, särskilt Mytons falsett, ligger långt fram, och svävar ovanpå, går in i, bubblande ljud och rytmer, gitarrslingor och diverse effekter. Get together and pray, sjunger de på "Invocation", skivans sista och starkaste låt, "Thanks and Praise", är en långsam, glidande hymn, kan man säga, där musiken och rösterna är i perfekt samklang.
Nygammalt 2015
