”I´ll be the Same” är andra skivan från den australiensiska duon Sun, som består av Oren Ambarchi och Chris Townend. Oren Ambarchi är mer känd för sin solokarriär och som medlem i bandet Burial Chamber Trio tillsammans med Greg Anderson och Attila Chisar, samt som legoknekt i Sunn O))). Två band som har tydliga kopplingar till metalscenen. Som soloartist sysslar han med gitarrbaserad minimalism, utforskar gitarrens möjligheter genom att tillföra elektronik. Precis som Touch-kollegan Fennesz, men med ett annat anslag. Duons andra part, Chris Townend, har en lång historia tillsammans med Ambarchi och har tidigare producerat flera av hans soloskivor.
På ”I´ll be the Same” utforskas också möjligheter, men i det här fallet popmusikens. Det är spännande när musiker från det mer experimentella fältet ger sig på att skapa musik utifrån mer konventionella ramar. Ofta med ett spännande resultat. Ambarchi har själv sagt i en intervju till tidningen Wire att han inte vill repetera sig själv och inte intellektualisera saker och ting för mycket utan vara mer intuitiv. Sun känns som ett sånt projekt, väldigt intuitivt och lustfyllt. Det verkar som en kanal för att lätta på trycket. En stunds vila från den mer krävande musik han annars skapar. Men utan att för den delen dra ner på ambitionerna och kreativiteten. Det är svårt att ducka för kontrasterna mellan den spröda pop som Sun spelar och den mörka och långsamma basdyrkan som Burial Chamber Trio sysslar med. Även om de olika uttrycken säkert korsbefruktar varandra i slutändan.
Sex låter på mindre än 34 minuter är kort, men samtidigt koncentrerat. Känns lagom för plattan, man går på djupet istället för bredden. Öppningspåret ”Mosquito” bygger på skeva gitarrslingor och röster som stöpts i reverb på vägen mot falsett. Påföljande ”Bruise Things” påminner mer om Animal Collective. Det är otyglat och så där charmigt rörigt som det brukar vara när amerikanerna håller i taktpinnen. Det faller in lite samplingar från en skolgård i ljudbilden som förstärker känslan av lekfullhet.
”Help Yerself” är graalen i sammanhanget. Den påminner mig om Benoit Pioulards klarsynta och folkiga kollagepop. Ett effektivt tappande driver på. En flämtande sammetslen stämma ansluter och finstämda toner från strängar slår små kullerbyttor in i öronen. Det är ett rum att trivas i. Låten ”Right Now” däremot är motsatsen till ”Help Yerself”. Föreställ er en Afghan Whigs-låt som doppats ilösningsmedel, lagom mycket för att konturerna ska lösas upp och skärpan suddas. Och när det plötsligt låter som om Futuramas vinjettmusik letat sig in i musiken är det dags att hoppa vidare. En knapptryckning bort finns den instrumentala solskensdängan ”Soul Pusha” som i sakta takt vispar sig framåt under skuggan av en spretig gitarr. Jag tar min tillflykt dit och känner åter välbehag.
”I’ll be the Same” är en fin uppföljning på den självbetitlade debuten från 2001. Det är, med ett undantag, starka spår. Jag gillar särskilt gitarrerna som fått mycket plats, samtidigt som de tillåts att vrida och vända riktningen på låtarna. Att de sedan är få till antalet kompenseras väl genom mångsidiga arrangemang, där sidosprången fått ett stort utrymme. Det är helt enkelt en kompakt kärleksförklaring till något som de själva beskriver som expansiv popmusik.
(Publicerad 2007)
Nygammalt 2015
