Det var ett dränerat Sun Ra Arkestra som i mars 1992 gjorde sin sista europaturné med Sun Ra i livet. Visserligen är den gamle vapendragaren Marshall Allen med i bandet, men profiler som John Gillmore och June Tyson för att nämna några saknas verkligen. Sun Ra – Herman Blount – var vid det här laget 77 år. 1990 hade han drabbats av en stroke och han dog året efter i maj 1993. Jag tycker att det tidvis låter och spelas väldigt tramsigt och slarvigt på denna liveupptagning från tyska Ulm.
Det är faktiskt ganska ”konstig” musik och jag känner att mina vanliga ”tycka”-referenser kanske inte riktigt räcker till för detta. Sun Ra och hans Arkestra är en egen värld, en egen genre, ett fenomen med ett eget universum. Men ibland, som på denna dubbla utgåva på Leo Records, känns det som om att Sun Ra - han som brukar ger oss älskare av friare improvisation ”alibi” för att få lyssna på halvbra och lite taffligt spelad swingmusik med halvskapliga solister och till och med trampa med fötterna - av förståeliga skäl inte riktigt är där. Ljudbilden bidrar också mycket till detta. Långt bort och i fjärran hörs då och då Sun Ra spela ett förvånansvärt intro eller ett kortare solo. Otroligt att han kunde fortfarande. Men detta och en ibland glödande Marshall Allen räcker tyvärr inte för att få detta i övrigt lågoktaniga Sun Ra Arkestra att lyfta.
För mig tenderar sådana här ”allt är värt att ge ut”-utgivningar (Leo Records har hittills gett ut tretton Sun Ra utgåvor på 18 CD) att förminska Sun Ra Arkestra till något slags party- eller afterskifreeformband. För utan en frisk Sun Ra och utan kontexten, utan verket, showen och magin – det som vi alla som sett bandet live någongång har bevarat i våra hjärtan – återstår denna gång tyvärr inte mycket. En liveskiva som du kan ha eller mista tycker jag. Fast var du på plats där i Ulm eller är en Sun Ra Arkestra-stalker så visst.
Nygammalt 2015
