Jazzens historia tycks vara full av historiska händelser som på något sätt har dokumenterats och sedan försvunnit från jordens yta, feldaterats eller rentav tillskrivits helt fel upphovsmän. Inte allt för sällan har det också givits ut betydelsefulla inspelningar i på tok för små upplagor eller under bootlegliknande omständigheter där allt är höljt i dunkel.
I mitten av 1970-talet gav Sun Ra själv ut en notoriskt svårfunnen skiva på sitt bolag El Saturn, ”Featuring Pharoah Sanders & Black Harold” (katalognummer JHNY 165 – en mindre pensionsförsäkring om du hittar den!). Skivan påstås dokumentera en spelning från hösten 1964 som ägde rum på det mytomspunna Cellar Café i New York och som var del av den lika mytomspunna ”October Revolution in Jazz”, startad av Bill Dixon, Archie Shepp, Paul Bley, Cecil Taylor och andra namnkunniga i The Jazz Composers Guild. Nyligen har man funnit en bandupptagning med en inspelning av konserten som tillsammans med JHNY 165 leder till att historien kan rekonstrueras och skrivs om en aning. Det visar sig att spelningen i själva verket är från Jazz Composers Guilds sista konsertserie ”Four Days in December” och inte mindre än själva den avslutande spelningen på Judson Hall, nyårsaftonen 1964.
Nu är det inte bara dessa dokumentära omständigheter som gör skivan intressant. Spelningen är också ett viktigt evolutionshistorisk steg i den moderna jazzhistorien. Vi får höra en Sun Ra Arkestra utan John Gilmore, Ronnie Boykins och Jimmhi Johnson. Som ersättare finns istället en tidig, stormande Pharoah Sanders (dvs. strax innan de berömda samarbetena med Coltrane), Alan Silva på bas, Clifford Jarvis på trummor samt den sällsynte Black Harold (Harold Murray) på flöjt och percussion. Konserten äger rum bara några månader innan inspelningarna av den första volymen av ”Heliocentric Worlds” för ESP, det efterföljande konsertprogrammet på Slug’s Saloon och, ja resten är just jazzhistoria.
Personligen håller jag denna tid precis i mitten av sextiotalet som den bästa i Sun Ras monumentala katalog. Hans musik spänner över hela jazzfältet med allt från swing till subtil improvisation eller vildaste tumult. Men under denna tid skapades många av de utmärkande egenskaper som gör att man ganska omedelbart hör att det är Sun Ra Arkestra som spelar. Det handlar inte bara om de teatrala inslagen utan om det liksom böljande, bjällrande musikaliska skeppet ”Sun Ra” som gungar fram.
Av de första 45 minuterna av tidigare outgivet material upptas den första hälften av olika solo moment; det är trevligt men inte förbluffande. Det fjärde spåret ”The Now Tomorrow” introducerar Black Harolds flöjtspel som sedan övergår i Alan Silvas solo och slutligen i Sun Ras polyrytmiska pianoattacker. Men skeppet börjar gunga först i och med det sjätte spåret ”Gods On a Safari”, dvs. med det material som tidigare utgivits på El Saturn. Nu hör man det rasande tempot, Sanders redan utvecklade tenorvrål.
De efterföljande spåren ”The World Shadow”, ”Rocket Number 9” och ”The Voice of Pan” (med ett fantastisk solo av Harold) ger all anledning, förutom det dokumentära, att inhandla skivan. Det är frijazz som på något mystiskt sätt får kaoset att svänga.
Är man bara ytligt bekant med Sun Ras musik fungerar den utmärkt; är man sedan länge fast i Ras universum är den likväl ett måste – även om jag för egen del klarar mig utan det nyupptäckta materialet.
Nygammalt 2015
