Två av de mest fysiska konserter jag sett på senare tid är med Khanate och Sunn O))). Likasinnade band som delar skivbolag och en medlem (Stephen O´Malley). O´Malley är för övrigt ideologen bakom Southern Lord - som specialiserat sig på extrem metal, ofta med minimalistiska drag, dronemusik med farliga frekvenser. Khanate har en sångare, Alan Dubin, som skriker ungefär som en hardcorevokalist, han tog i så att det nästan gjorde ont i öronen, saliv flög ut ur munnen. Men det var de instrumentala partierna som fascinerande, när basen, gitarren, trummorna och elektroniska effekter fick det att vibrera i varenda kroppsdel. Bitvis nästan stillastående musik. Men hårt. Stenhårt.
Sunn O))) turnerade utan sångare i våras. Den största skillnaden jämfört med Khanate var de rituella inslagen. Alla medlemmarna hade på sig vita kåpor. Stephen O´Malley höjde och sänkte gitarren som ett mellanting av sektledare och dirigent. De spelade en enda låt, i kanske en timma. Volymen var inte riktigt lika maxad - men effekten var densamma. Extremt fysiskt. Och långsamt. För att få ut allt av den här typen av band måste man nog se dem live. Det är inte samma sak hemma vid stereon även om du ligger på golvet med stearinljus utplacerade i cirklar. Jag köpte Khanates album Things Viral (2003) efter konserten och blev en smula besviken. Däremot rekommenderas både White2 (från förra året) och nya Black One med SunnO))). Det är - tillsammans med Isis posthårdrock och Neurosis ödesmättade mystik - den bästa metal jag hört på 100 år.
Vad är det som lockar? Varför är det så bra? Hela grejen med att förena ingredienser från experimentell metal med minimalism känns som outforskad terräng. Stephen O´Malley hänvisar ofta till Earth (som släppte sitt första album på Sub Pop i början av 90-talet) som pionjärer och listar diverse blackmetalband som inspirationskällor. Det är musik jag knappt hört. Jag spelade Venomskivor baklänges på högstadiet, men har inte närmat mig den norska scenen. Satanismen skapar en negativ bismak. Borde inte det vara ett problem även med Sunn O)))? Flirtarna med det ockulta? Intresset för ondskan? Nej, inte direkt, jag köper det, struntar i vad Wrest och Malefic - som skriker, väser och mumlar på delar av Black One - säger i texterna (svårt att höra, iochförsig), utan imponeras av sånginsatserna. På den avslutande sexton minuter långa Báthory Erzsébet sjunger Malefic inlåst i en kista. Allt för att skapa en klaustrofobisk känsla och tvinga fram ett extremt uttryck.
Báthory Erzsébet startar med ett gongliknande ljud och dova klanger i sju minuter innan gitarrerna och sången kommer in. Sunn O))) använder tystnaden som en viktig del i soundet. Orthodox Caveman - utan sång - med omänskligt riff och skallrande effekter är enorm. Det konsekventa sättet att skala bort det oväsentliga är en av nycklarna till suggestionskraften. Lyssna noga på skivans sextiosju minuter och det finns många detaljer att upptäcka i mörkret. Ljudskulpturer som pulserar av blod. Gitarrer sväljer materia och pressar samman tyngd. Ackord vittrar samman. Sakta. Sakta. Sakta. Kistan ligger kvar. Den vibrerar. Av gutturalt guld.
När jag tänker efter är Sunn O))) ännu bättre på skiva. På hög volym. I hörlurar. Fast någon kåpa tänker jag inte ta på mig. Men en vit morgonrock. Det duger. In i riten.
(Publicerad 2005)
Nygammalt 2015
