Svenska Kaputt kallar sin musik psykedelisk. Jomenvisst. Men det är också bastant gungande rock och lyrisk sjungande jazz.
Redan öppningen berättar för mig om en tid som var och förhoppningsvis är. Drömskt, försvinnande, men euforin är mitt i nuet. Där dansar Jonas Kullhammars barytonsaxofon; och jag tänker på länge sedan, då Gunnar Bergsten sjöng som vackert dansant för oss i Fläsket Brinner. Precis som i den rytmiska jazzen då, kramar han toner och långa melodislingor ur instrumentet.
Och som de andra följer med: Torbjörn Zetterbergs gungande bas tjänar som sviktande dansgolv. Å andra sidan klöser Reine Fiske, gitarr och orgel, och Johan Holmegard, slagverk (båda från Dungen) från sitt håll. Det andas tung, manisk rock, där de sköraste melodier är tunna trådar som leder oss säkert i musiken.
Detta är ingen musik där man går vilse, ingen musik som vill skaka om. När utåtriktad rock och jazz förenas kan det bli hur trist som helst; långa solon, ambienta klanger, förtjusning i teknik.
Men här har de förenats i den gemensamma strävan utåt.
Var och en har högst njutbara solon, men de lämnar aldrig kvartetten. Det är kollektiv musik. Precis som sina föregångare i den rockjazz som inte var fusion på 70-talet. Det här har inte ens med Miles Davis att göra, än mindre med Chick Corea. Det är proggens mest vakande drömmar som lever kvar. Jag trodde all deras drömväv var förbrukad, uppmaskad, dekonstruerad till döds.
Så är det inte.
Kullhammar och hans vänner visar hur kollektiv musik kan bli en gemensam eufori, som om drömmar och utopier vore möjliga ännu. I andan om än inte tonen vibrerar minnen av Archimedes Badkar och blandar sig med Fläsket Brinner.
Så här bestämt och skiftande kunde rytmerna dansa. Så här vackert upptankat med hela jazzens historia kunde saxofonisterna nynna (Jörgen Adolfsson, Allan Olsson och som sagt Gunnar Bergsten). Kullhammar hör mer hit än till spräckjazzens friformheroer.
Svenska Kaputt har skapat sig en alldeles egen musikplats att spela på i denna generösa, öppna musik.
Nygammalt 2015
