Som ung var Swans för mig en antipod och därmed också extremt lockande. New York låg, och ligger väl fortfarande, väldigt långt från Partille och Swans kolsvarta, blytunga, hotfulla och rasande musik gjorde min kommunala förortstillvaro om inte lättare, så åtminstone avgjort mer spännande. Deras spelning på Errols/Magasinet är alltjämt det våldsammaste och volymmässigt starkaste jag någonsin upplevt från en scen. De spelade, om jag minns rätt, endast låtar från det då ännu ej utkomna albumet Children of God. Michael Gira satt inledningsvis märkligt uppkrupen på en pall och sjöng ”Nothing inside you is real”. Hans ben var vikta på ett egendomligt vis. Han såg ut som en alldeles för stor, svårt skadad, fågel. ”Don´t act like punkrockers, because you aren´t. Show me some dignity, please”, minns jag att han sa till några pogodansande åskådare mellan två låtar. Det var riktigt, riktigt omskakande. Efteråt hörde jag nästan ingenting.
Jag kan inte påstå att jag trillade omkull av lycka då jag först hörde att Swans skulle återuppstå efter 14 år. Gira menar i ett upptänt uttalande på skivbolaget Young Gods hemsida att det inte handlar om en ”reunion” och absolut inte om nostalgi. Han blickar istället framåt. ”I needed a way to move FORWARD, in a new direction, and it just so happens that revivifying the idea of Swans is allowing me to do that“, skriver han. Personalomsättning var hela tiden hög i Swans och när nu verksamheten startar upp igen är det egentligen bara gitarristen Norman Westberg som får tillbaka sin heltidstjänst. Andra medverkande har figurerat i kretsen i och omkring Swans, Angels of Light och skivbolaget Young God. Skivans tillkomsthistoria är i sig egenartad. Kompositionerna utgörs till sju åttondelar av omarbetningar av material som figurerade på Giras hårt limiterade soloskiva "I´m Not Insane". Gira lät helt enkelt musikerna – Westberg, Christoph Hahn, Phil Puleo med flera – reagera på de i huvudsak akustiska sångerna. Och, måste man säga, reaktionerna uteblev inte.
När man lyssnar på My Father Will Guide Me Up a Rope to the Sky infinner sig, naturligtvis, inte det där lockande obehaget som präglade mitt umgänge med Swans under 80- och tidiga 90-talet. Allt är ju så annorlunda nu. Min kropp reagerar på andra impulser. Öronen har lärt sig att uppfatta nya ljud och avgjort mindre språk. Men detta betyder inte att My Father Will Guide Me Up a Rope to the Sky skulle vara en dålig skiva – tvärtom. Vi bjuds på åtta spår i vilka det hårda bryts mot det mjuka och det monotona böjs mot det mer melodiösa. Gira drar således i flera av de trådar som måste sägas ha definierat hur Swans klingade och agerade då det begav sig förra gången.
Det sägs att Gira lät Swans återuppstå för att han på så vis skulle kunna klä in sin karaktäristiska röst, som han sa sig vara trött på, i en åtminstone delvis täckande dräkt. Och om det verkligen var ambitionen måste man uppfatta skivan som ett misslyckande. Det är så oändligt svårt att bli av med sig själv. Och Michael Giras röst är – precis som Leonard Cohens, som den så ofta jämförs med, eller för den delen generationskamraten Blixa Bargelds – i så hög grad identitetsskapande. Gira besitter dessutom en sällsam förmåga att ladda de ord han utsäger med en närmast performativ laddning. Han inte bara sjunger. Han genomför i och genom sin sång en faktisk handling. Detta faktum är bara en anledning till att man inte kan, eller bör, uppfatta My Father Will Guide Me Up a Rope to the Sky som ett i egentlig mening radikalt brott i Giras konstnärskap. Hans verksamhet har alltid präglats av föränderlighet och konsekvens, något som ytterligare bidrog till den fascination jag kände inför Swans som ung. Man visste aldrig riktigt var man hade dem. Samtidigt kände man alltid igen dem. De gjorde vackra långsamma versioner av ”Love Will Tear Us Apart” och ”I Wanna Be Your Dog”. Och jag fattade ingenting, men kunde ändå inte sluta att lyssna.
Då My Father Will Guide Me Up a Rope to the Sky inleds med den väldiga, drygt nio minuter långa, ”No Words/No Thoughts” förstår man omedelbart att Swans är tillbaka på banan. Väldiga sjok av tunga trummor, oljud och gitarr-rundgång får länge ligga okommenterat i en repetitiv slinga innan låten tar sig in på ett nytt spår. Och musiken blir snart alldeles ostoppbar. Den mejar ner allt i sin väg och det är svårt att inse att det är ett sällskap äldre män som sitter bakom spakarna. Bättre än så här blir knappast mäktig rockmusik, sedan är det väl upp till var och en om just ”mäktighet” står högst upp på önskelistan. Swans har alltid och på flera olika vis arbetat med suggestion. Suggestion betyder hypnotisk påverkan och My Father Will Guide Me Up a Rope to the Sky utgör verkligen inget undantag.
Skivan uppsöker successivt såväl det folkligt intonade materialet som det mer schamanistiskt, ritiskt, utlevande; ett uttryck som jag i högre grad förknippar med Swans. Den korta ”Reeling the Liars In” skulle fungera utmärkt på en Angels of Light-skiva, medan exempelvis ”My Birth” präglas av ett mer självklart Swans-idiom. ”Jim”, som sägs vara en hälsning/hyllning till Jim "Foetus" Thirlwell, är en av skivans höjdpunkter och ”You Fucking People Make Me Sick, i vilken bland andra Devendra Banhart bidrar till att temporärt luckra upp den kompakta ljudbilden, är definitivt en annan. Det är genomgående muskelöst och vackert. Maskulint och storslaget. Poeten och konstnären Leif Holmstrand skriver i sitt efterord till Kristin Bergets diktsamling Der Ganze Weg att ”könen är så sköra, men strukturerna som låter dem manifestera sig så hårda”. För Michael Gira och Swans tycks situationen och problemet snarare vara det omvända. Och det är naturligtvis också djupt tragiskt, fast utifrån radikalt andra förutsättningar. Skivan avslutas med ”Little Mouth” där Gira sjunger de sista stroferna helt utan komp och det ögonblicket fungerar som en manifestation där hans, Swans och My Father Will Guide Me Up a Rope to the Sky´s misslyckande och triumf turneras omvartannat.
Det är på det hela taget en jämn skiva. Kvalitén är genomgående hög. Melodierna oftast självklara och trycket i musiken överväldigande. Jag kan använda en hel räcka olika, positivt laddade, attribut då skivan skall beskrivas och bestämmas, utan att riktigt lyckas skaka av mig frågan varför. Varför gör Michael Gira egentligen detta? Och varför börjar inte mina händer att skaka när han nu faktiskt gör det?
Nygammalt 2015
