Egentligen är det fullt i skivhyllans avdelning för ”minimalistisk klassisk/elektronisk musik”, men okej då: lite utrymme finns kvar. Sylvain Chauveau är en spännande artist och minialbumet ”S.” en intressant ingång till hans tidigare plattor på bolag som Les Disques du Soleil och FatCat (planerade att återutges på Type).
Att Chauveau just hamnat på Type är rätt logiskt. Med Ryan Teague, Julian Neto och bolagsbossen Xela i samma stall finns det ett släktskap som har med en sällsam musikalisk kvalitet att göra: tystnaden. Liksom Max Richter, Murcof, Fennesz och Jóhann Jóhannsson – för att fylla på med några fler av scenens mer namnkunniga – befinner sig Sylvain Chauveau i samma gränsland mellan digitalt och akustiskt. Det som utmärker honom är ett ännu större intresse för tystnaden mellan ljuden och tonerna. Han gör en rakt igenom mjuk och behaglig musik, utan orosmoment som stör, men fördenskull inte andefattig.
Sedan debuten ”Le Livre Noir Du Capitalisme” (2000) har Chauveau haft pianot centralt placerad i ljudbilden. Ofta med enkla, lätt pastorala melodier. Ibland dramatiskt, berättande klanger som skrivna för film. Skivan ” Des plumes dans la tête” (2003) ackompanjerade också Thomas de Tiers film med samma namn, jag minns det som modern kammarmusik. Hans ”Down to the Bone” (2005), som var en akustisk hyllning till Depeche Mode, har jag inte hört, men det verkar vara tillkommen efter samma koncept. Melankoliskt, besinnat, bildrikt – inte fjärran ett akustiskt Sigur Rós eller Efterklang.
”S.” är något annat. Chauveau har lämnat pianot och de böljande stråkarna för mer elektronik, preparerad gitarr och långa drone-linjer. Första låten, ”Composition 8”, är bäst, drygt sex minuter miniatyrisk drone med långtsamt trillande treklanger på gitarren och en baston som rumlar djupt i botten. Där finns en spänning som inte är uppskruvad, snarare självklart inväntande. Av någon anledning kommer jag att tänka på metall-dronarna i Earth, en uthållighet där varje ton får sin egen rymd.
Några av de övriga spåren på plattan – blott 21 minuter – går lite på minimalistisk tomgång med piano och elektronik. Det är inte ointressant, men först med den sista låten ”A” kopplar Chauveau samman det som pekar framåt, elgitarren i rundgång (utan distortion) med en baston som ambient flytbrygga. Det är lovande och mer än så – det är riktigt bra.
(Publicerad 2007)
Nygammalt 2015
