Jag har svårt att släppa den här skivan. Utan att gapa på uppmärksamhet ligger den där, i skivhyllorna, och liksom svävar några centimeter ovanför de andra skivorna. Och jag lyssnar, igen och igen. Försöker se framför mig hur det gick till, när Victoria Bergman och Andreas Söderström (Ass) åkte till Pakistan och spelade in med lokala musiker i Lahore. Antagligen en ordentlig kulturkrock. Men det som fascinerar är hur avslappnat allting låter, det känns aldrig som någon slags exotism, det svenska och det pakistanska möts på lika villkor, umgås, går in i varandra, på ett naturligt sätt.
Taken By Trees första album var bra - men ingen skiva som jag spelat särskilt ofta. East of Eden är mycket bättre. Redan under de första sekunderna på öppningsspåret "To Lose Someone" är jag fast, ett fint intro med akustisk gitarr, flöjt, handtrummor, och en melodi som flyter fram, ett mjukt, behagligt sound, som lägger sig nära, en glänta att vila i. Victora Bergmans sång har däremot alltid stråk av vemod, även här flyter allting ihop, röst och instrument; hon har ju jämförts med amerikanska sångerskor av typen Hope Sandoval (Mazzy Star), men lämnar tradtionellt indie/singer/songwriter-stuk bakom sig, går in i ett annat musikaliskt rum. Möjligen kan man säga att många av låtarna inte skiljer sig särskilt mycket från förra skivan, men att instrumenteringen och känslan är annorlunda. I slutet av "To Lose Someone" dyker det upp en annan röst, en manlig sångare från Pakistan, som sjunger i sufitraditionen qawwali som många upptäckt genom Nusrat Fateh Ali Khan.
En låt, "Wapas Karna", är vad jag förstår helt utan svensk inblandning, med tablas, och en kvinna som sjunger, en slags fältinspelning. Fördjupning, och kontrast, till den svenska folkmelankolin som dyker upp på "Tidens Gång" (text på svenska) och "Bekännelse" som förenar svensk text (tydligen ord med tyska rötter, av Hermann Hesse) med miljöljud och harmonium eller liknande droneinstrument. En mycket stämningsfull avslutning.
Men allra mest är det en popskiva. På "Anna" lånar Noah Lennox (Panda Bear) ut sin röst. En av de bästa låtarna, den kan man lyssna på många, många gånger. "My Boys" är en cover på Animal Collective-låten "My Girls" från Merriweather Pavillion, ett udda grepp, att tolka en så pass ny låt, och ändra på ett ord, och ta in i den pakistanska ljudmijön. Men det fungerar utmärkt! Liksom på resten av låtarna, där popmelodier lekande lätt samsas med flöjter, Andreas Söderströms finkänsliga gitarrspel och de pakistanska elementen.
En kort skiva. Strax över en halvtimma. Nio låtar. Men musiken stannar kvar länge.
Nygammalt 2015
