Det talas ofta vitt och brett om “det svenska popundret”. Exakt vad begreppet inbegriper är tämligen flytande men tycks sammanfattningsvis innefatta de delar av svensk popmusik som får uppmärksamhet utomlands. Tape tillhör, såvitt jag vet, inte det svenska popundret. Exakt vad det beror på är kanske ointressant men låt oss för enkelhetens skull anta att det handlar om att trion aldrig gjort vare sig trendkänslig pop eller något särskilt utmärkande svenskt.
På sitt nya album, Revelationes, skalar bandet bort stora delar av det som utmärkt deras musik sedan debutalbumet Opera, 2002. Flera av arrangemangen är nedtonade, borta är många av tidigare tongivande fältinspelningar och överlag präglas skivan av en renhet snarare än minimalistiska förvrängningar och ljudutflykter. Till synes har även musikens experimentella dimensioner tagit ett steg tillbaka. Revelationes tar istället form i lager i och med att melodier, slingor och toner fogas samman och läggs på varandra för att bilda lika vackra som väl formulerade kompositioner.
Det är på många vis häpnadsväckande att höra hur Tapes musik vinner på att (om så ens är möjligt?) “förenklas” ytterligare. Ett genomgående tema hos trion har alltid varit minimalism i och med att spår och skivor byggs upp kring samspelande detaljer snarare än övergripande byggen och konstruktioner. Så även här men på ett än mer raffinerat vis. Harmonier och meolodier står i centrum och utgör raktigenom grunden för hur skivans olika spår komponeras. Det är bländande finstämt och på ett imponerande stramt sätt återhållet till klar musikalisk skönhet snarare än konceptuella eller intellektuella försök. Allt uppburet av bandets tekniska skicklighet och intuition.
Att genom reduktion framkalla en större rikedom är i sig svårt. Med Revelationes tar Tape sin musik i en riktning mot band som Low och Red House Painters, eller varför inte The xx (utan att musiken på något vis bli lika deppig eller nedstämd). Skillnaden är att där Low, Mark Kozelek och The xx har stämningsgivande lyrik att låta sin musik falla tillbaka på har Tape bara sina rena musikaliska kompositioner. Att de lyckas fylla dessa med lika många nyanser och emotionella tonklanger är därför imponerande.
Med Revelationes gör Tape den finaste och bästa svenska popen på länge. Jag hoppas “det svenska popundret” tackar och tar emot.
Nygammalt 2015
