Tape x3

Låt det bli sagt med en gång: jag håller Tape – bröderna Johan och Andreas Berthling samt Tomas Hallonsten – som en av 2000-talets viktigaste musikaliska röster. Inget band har lika rikt och vackert tonsatt samtidens virrvarr. Det jag slås av, igen och igen, är musik som är omedelbart tilltalande och samtidigt nästan outgrundlig. Den är utforskande och glasklar, kontemplativ och spännande. Omöjlig att genrebestämma, tacksam att återvända till.

Tapes låtar – trots allt experimenterande handlar det om låtar med melodi, rytm, harmoni – vandrar mellan olika musikaliska världar och epoker. I ett och samma andetag pop, impro, frijazz, ambient, minimalism, akademisk laboratorieresearch, ljudkonst, elektroakustisk musik. Och ändå låter det så lättsamt och inbjudande, så stämningsfullt och bildrikt. Ett myller av detaljer, fokuseringar, panoreringar, stödlinjer. Poppig kammarmusik, om man så vill, med djup och komplexitet.

”Luminarium” är Tapes femte album på åtta år (borträknat remixplattan ”Operette” och ”Birds of a Feather”, som de gjorde med japanska Minamo). De två första studioskivorna, ”Opera” från 2002 och ”Milieu” från året därpå, ges nu ut på nytt med extramaterial. 2005 kom ”Mort Aux Vaches” på Staalplaat, en liveskiva inspelad under en dag i bolagets serie med samma namn. Samma år släpptes ”Rideau”, producerad av den mångfacetterade Marcus Schmickler och inspelad i hans studio i Köln. Bägge albumen följer Tapes ”formel”: meditativ, ordlös fusion av pop och ljudexperiment med kantiga elektroniska ljud och mängder av akustiska instrument.

”Rideau” håller jag fortfarande som ett oerhört starkt album, några spår har rentav hitpotential. Hälften av de sex låtarna är över tio minuter, en längd som ibland krävs för deras organiskt växande, delvis improviserade ljudbilder. Detsamma gäller live; kommer man väl in i en Tape-konsert glömmer man tiden. Låtarna charmerar, trollbinder, sväller på djupet och längden.

Den uttänjda låtstrukturen slår mig när jag umgås med återutgivningen av ”Opera” och Milieu”. Bägge har fått tillägget ”Plus”, vilket betyder tre-fyra extraspår som inte kom med när skivorna ursprungligen släpptes.

Den förstnämnda står ut, inte bara med sitt kaxiga namn på en debutplatta. Opera, som ju är en form av musikteater där sången är central, kan också betyda ”opus” i plural, alltså verk. Mer begripligt eftersom Tape sysslar med instrumentalmusik. Men visst är titeln självsäker. Så minns jag plattan när den kom: originell, tidlös, outgrundlig som den där svarta monoliten i Stanley Kubricks ”2001 – ett rymdäventyr”.

De tre ”nygamla” låtarna smälter omärkligt in i helheten.”Leafed Hands” drivs som ofta av Johan Berthlings gitarrspel, en trivsam slinga – alltför föränderlig för att jag skulle kalla den för loop. Till den adderas det lager av ljud och toner vars källa man får skärpa sig för att höra: dator, orgel, är det också harmonium och dragspel? Helt säkert hörs dragspel på ”Cookie Drum (Reads Too Much)”, där också Tomas Hallonstens sordinerade trumpet kikar in. Trots låttiteln begränsar sig trummorna till ungefär ett dämpat kantslag. Beats har aldrig varit Tapes grej. Istället fixerar Andreas Berthlings datorljud den ”tapeska” atmosfären: spröda, kvillrande glitch, mystiskt brus, kantiga ljudsjok. Jag tror vi är många som kan utskilja hans sound från det mesta i electronicafacket. Det har en unik kvalitet, en egen röst. Ändå jobbar han med ett bekant musikprogram, SuperCollider, som dessutom är helt gratis.

Även ”Milieu Plus” är laddad med stämningar och temperament, harmoniska och dissonanta element som förenas till melodiska strukturer. Det är fortfarande en lysande skiva, försåtligt enkel, som om bandet kokat kvällste och tryckt på rec-knappen. Så gick det nog inte till. De musikaliska berättelserna verkar ha vuxit fram till kompositioner, snarare än improviserats fram i stunden.

Det lekfulla allvaret är ständigt närvarande. Som i den magiska ”Sponge Chorus”, en bedårande, simpel figur på gitarr, datorljud som tapetserar med brus, solon på trumpet och slidegitarr, mot slutet orgel och mer digitalt knaster. Det är en emblematisk låt, som vore det bandets signaturmelodi. Jag har svårt att komma på jämförelser. Tape liknar mest sig själv.

Lyssnar man noga är gruppens egensinne rätt anmärkningsvärd. Det saknas inte artister som gör komplex och moody elektroakustisk musik, tänk på Fennesz, Nico Mulhy, Max Richter, Ben Frost. Men hos Tape finns något annat, ett ”lirande” mitt i det komponerade och känsligt instrumenterade. Att Johan Berthling och Tomas Hallonsten är framstående improvisatörer på instrument som de sällan använder i Tape – kontrabas respektive trumpet – säger något om deras musikalitet. Det briljeras inte med den improvisatoriska skickligheten. Den märks i spänningen, i det inkännande lyssnandet, i det lyriskt återhållsamma, i det oväntade och föränderliga. Steget därifrån är inte långt till främmande instrument.

Just instrumenteringen är omöjlig att komma förbi när det gäller Tape. De målar med olika klaviaturinstrument och slagverk som vore det färgtuber. En del av formeln, som jag tidigare nämnde. Kanske går det till så här: Johan Berthling bygger med gitarrer upp låtarnas repetitiva, harmoniska skelett. Tomas Hallonsten på klaviaturinstrument drar ut ljuden till minimalism och lägger till linjer, ett slags ”nynnbarhet”. Andreas Berthling skapar med sina datorer motstånd, dynamik, plötsligheter. Tre delar av ett sound som med tiden blivit alltmer likvärdiga: ta bort datorljuden och popharmoniken blir smetig; ta bort gitarrkompet och elektroniken blir akademisk; ta bort orgeln och musiken förlorar sitt meditativa djup.

”Luminarium” är en konsekvent utveckling. Egentligen har inte så jättemycket förändrats sedan ”Rideau”, Tape-soundet känns igen. Kanske låter det renare, mer avskalat, mognare, säkrare. Som en kammartrio med egen repertoar snarare än en experimentell ensemble på improäventyr. Där det tidigare hörts elektroniska ekon av en Pierre Henry eller La Monte Young på melodiska låtbyggen besläktade med Sigur Rós eller Mogwai, där är nu ljudlagren ännu mer fysiska, organiska, fibriga. Men allt ges rymd, ljuden krockar inte. Det är förföriskt vackert.

Inledande ”Beams” är ett kuttersmycke. Elgitarrkomp och slidegitarr, bubblande datorljud, minnen av vårfåglar, en yrvaken björn, och tro det eller ej – knappt två minuter in i låten hörs en hi-hat! Och snart en virveltrumma, åtminstone några förströdda slag. Mer trummor på ”Fingers”, en tuffande rytm på virveln, ungefär så nära Tape lär komma dansmusik.

Om jag skulle spåra något nytt är det balansen i ljudbilden. Andreas Berthlings datorer känns mer som ett integrerat instrument än tidigare. Den lilla instrumenteringen – om man bortser från den möbelstora Hammondorgeln och gigantiska Lesliekabinettet – är tillräckligt för att koka låtarna i denna helgjutna, musikaliska gryta. De tio låtarna flyter ihop, inte alldeles lätta att särskilja. Men det behövs inte, tvärtom berikar det, jag hittar för varje lyssning nya ingångar.

På låg volym kan man tänka sig Tape som lägereldsmusik. Inte medan det flammar, utan när glöden är på väg att slockna. Musik i brytningstider, i skogen, mellan nattfjärilar och morgondis.

Själv kan jag annars acceptera att bli bli strandsatt med ”Luminarium”. Den är minst sönderspelad av deras album. Ännu.

(Publicerad 2008)