Den som gissade att det Gamla pianot skulle damma igen när den Nya laptopen blev varje musikers verktygslåda, den bommade rätt fett. De senaste åren har sett ett uppsving också inom den digitala musiken för orkesterinstrument som violin, harpa, bleckblås – och förstås flygel. Vid samma vita, renskrubbat harmoniska pre-ambienttangenter som Erik Satie och efterkrigsminimalister som Gavin Bryers en gång höll sig, där har också Ryuichi Sakamoto och Alva Noto under 2000-talet suttit. Men de gick längre – i princip spikade de fast sustainpedalen med skivorna Vriion, Insen, och Utp (utgivna 2002, 2005 samt 2008, alla på Raster-Noton). Och därifrån växte det fram en dedicerad genre: ”post-piano”. Glitch och pianotoner fungerar i lyckliga stunder klangmässigt förträffligt ihop, om än man numera kan ana att genren snart får diabetes av allt drömskt sockerlull.
I samma meditativa, glitchklingande atmosfär börjar denna liveskiva med Taylor Deupree – skivbolaget 12k:s grundare – och pianisten Kenneth Kirschner. 36 minuter inspelat från OFFF-festivalen i Lissabon förra året, i månaden maj, blev skivan May. Men vad som börjar med Deuprees realtidsprocessande av Kirschners pianospel växer till något större och mer levande i takt med att de mikrofonförstärkta mikroljuden inifrån flygelkroppen och strängarna blir ljudande material. Det ligger närmare Deuprees dimmigt magiska soloplattor: ofärdiga, grusiga, fysiska ljud snarare än kliniskt digitalt.
Kirschners pianospel saknar Sakamotos distinkta riktning, men jag upplever det heller inte lika överarbetat. Känslan är ”live” mer än ”studio”, vilket är både på gott och ont. Det här är två musiker som behärskar sina uttryck och kanske höll de sig inom det säkras gränser. Samtidigt finns en öppenhet, särskilt från Deuprees sida, att mjölka flygeln på ljud och bygga upp komplexa, rika, föränderliga elektroniska lager. När pianot får drånande liv – det låter mot slutet som ett snöre som dras mellan strängarna – skapas ett slags samtal mellan instrumentets inre och yttre: en tangenttrycknings rena tonhöjd mot sönderfallande, bortvittrande ljud av filterprocessade strängvibrationer.
Det finns väldigt mycket att lyssna till på May, detaljer bortom detaljer kläs av för var lyssning. Några missklingande ljud från pianoprepareringarna ger mig känslan av att vara där, på OFFF-festivalen, en sorts platsspecifik karaktär av skärpa som musiken tar vara på. Och ett slut utan nedtoning eller antydan till förfining – bara fingrar som hastigt lättar från tangentbordet och mixerregeln på noll. Färdigt. Off.
Nygammalt 2015
