Temporacha är inte en typisk Tenniscoats-skiva om man förväntar sig något i stil med ”the ending theme”. Men om man inte förväntar sig det, är den väldigt typisk Tenniscoats. Den är typisk för att de aldrig tycks svika sin nyfikenhet och glädje över att kunna skapa ljud och musik. Som producent har den australiensiske kompositören och konstnären Lawrence English verkligen lyckats fånga essensen av deras musikskapande. Det är med barnets nyfikenhet och närvaro de stiger in i en naturromantisk samtidssaga. Men här snackar vi inte ädla riddare och muskiga troll, utan sagan om den moderna naturen, dess inneboende ande och rytm och människans intåg i denna. Tenniscoats intåg är fyllt av ödmjukhet och lyhördhet.
På ”Ninichime” får de förbipasserande tågen och passagerarnas promenad på perrongens betong styra hur och när de ska spela. Ekot i tåghallen skapar rumskänsla och rymd. På låten ”Timeless” tycks de befinna sig vid en fontän eller en bäck av porlandet att döma. Sayas fågellika läten påminner om en liten vilsen fågel som söker gensvar. Orden och språket tycks oväsentliga. Skivans sista låt,”Dream is Refreshing” är den låt som är mest sammanhållen och vetter åt deras vackra popmusik. Fast den tycks inte ha någon början och slut. Ueno maler och maler och Saya upprepar samma melodi om och om igen. Först när hon säger ”Stop” slutar skivan.
Hela skivan präglas av känslan att de letar efter något eller någon, kanske efter varandra eller efter musikens inre väsen, fast troligast efter både och. Tenniscoats har musiken i kroppen och det som får mig att tycka så mycket om dem är att det aldrig känns konstlat eller ängsligt utan just naturligt. ”Temporacha” uttrycker en längtan efter att få omslutas av och få vila i den moderna naturen och kanske också av att förstå den eller bara drömma sig bort i den. Att drömma är uppfriskande!
Nygammalt 2015
