Första gången jag såg Tenniscoats var på ”Ugglan” i Stockholm. Ueno var barfota och spelade gitarr, för varje anslag var hela kroppen delaktig, ända från tårna till fingerspetsarna. Sayas sårbara röst kom från hjärtat och inget av mina ögon var torrt. Jag älskar Tenniscoats!
Här samarbetar de med Secai vilket resulterar i ett Tenniscoats med lite beats. Secai är de två vännerna Daisuke Namiki (NSD) och Takeshi Haruma (DASMAN) och de har sitt ursprung i kollektivet och skivetiketten ”Majikick”.
Inget fel med beats och till största delen ligger de och puttrar på ett ganska mysigt sätt, men när beatsen blir för statiska stör de den fina stämning som Tenniscoats är mästare på att skapa. Det är när det känns som att de är på väg att falla men ändå gör det tryggt och fint med sina stringenta melodier som de är som bäst tycker jag. ”Lounge”-beatsen känns överflödiga.
Men nog om det. Det är en superfin skiva.
Låten ”Melt Horn” är ruggigt vacker och den pianobaserade låten är vemodigt skön à la svensk folkton. På sina ställen snuddar de vid samma genialitet som bjuds på Tenniscoats absoluta mästerverk ”The ending Theme”, men ”The ending Theme” är och förblir ändå min absoluta favoritskiva.
Ibland önskar jag att jag förstod japanska så jag kunde förstå vad Saya vill säga mig, men trots att jag inte förstår orden berör hon mig med sin röst.
Tenniscoats bjuder oss här en stunds vila, ett gäng vaggvisor för oss stressade själar i 2000-talets begynnelse.
(Vecka 43, 2008)
Nygammalt 2015
