På kort tid har brittiska The xx mutat in ett eget område som de konsekvent uppehåller sig i. De stöper sina låtar i samma välsmorda form och håller fast vid en kliniskt ren och enkel stil som består av lågmäld sång, urbana stämningsljud, sönderbrutna beats och sorgset ekande gitarrslingor. Muta in egna områden är bra, liksom att inse styrkan med en minimalistisk ljudbild. Så långt är allt väl. Men i min värld uppstår ändå en lång rad bekymmer när jag lyssnar på ett album som Coexist.
Var ska jag börja? Ja, egentligen finns det ingenstans att börja – den här musiken är helt död för mig. Den är nästan imponerande anonym och intetsägande. Här finns inget som skaver eller bränner till, inget som hypnotiserar mig, fångar mig, drar med mig, inget som ger energi eller åtminstone tar energi ifrån mig. Låtarna rinner av mig som urvattnad tv-reklam, i bästa fall påminner de om svaga låtar med bättre grupper, i sämsta fall gör de mig bara förbannad.
Att poplåtar saknar minnesvärda melodier är inget problem i sig, men om så är fallet måste man ha några äss i ärmen. Normalt sett brukar man komma undan om man har en minnesvärd röst eller i varje fall minnesvärda låttexter. Det sista trumfkortet som en musikensemble från 2012 bör kunna slänga fram är en ingrediens x. Det där ogreppbara, obeskrivliga som finns mellan raderna i musiken, det där som med upprepade lyssningar vecklar ut sig och träder fram som en stolt, vacker, nykläckt fjäril. Det där med att en skiva kan växa. När det gäller den här skivan blir det noll på alla parametrar. Man kan inte ton- och själlöst mumla "my heart is beating in a different way", som i "Missing", och tro att någon verkligen ska bry sig.
På Coexist hör jag ingenting bortom ytan, ingenting som kan övertyga mig om magin som plötsligt kommer att uppstå om jag lyssnar några gånger till. Kanske tillhör jag inte träffytan, målgruppen. Den här musiken lär snart strömma ut ur H&M-butikerna, höras i de rätta HBO-avsnitten, trösta kvällsarbetande reklamare, lugna oss i tandläkarens väntrum, ackompanjera veckohandlandet på stormarknaden. Hm, jag kanske borde lyssna på väldigt låg volym och låtsas att det är ambientmusik, music for airports liksom?
Nygammalt 2015
