Det är faktiskt ett problem att det kommer ut så mycket inspelningar. The Thing är ett mirakulöst vitalt band. Men ännu har jag inte en enda skiva, som på gammaldags vis kunde kallas för ”album”; där alltså spåren sorgfälligt valts ut och kombinerats. Det går undan. Och på varje skiva finns oerhörd musik. Skivor som reportage från spelningar eller dokumentationer. Detta blir litet svårförståeligt, om grupperna gärna ger ut sin cd även som vinyl, kanske med litet förändringar. Kan vara som att ge ut sin blogg eller hemsida som bok i halvfranskt band. Varför? Också denna dubbel-cd är annonserad som vinyl, men med litet avvikande innehåll, en annan version av Aylers ”Angels” och ett stycke av Steve Lacy lär komma med. Självklart kommer jag att skaffa den. Men använda cd:n. Så får jag tillfälle att fundera över min egen inkonsekvens. Musiken är inspelad i Chicago. Steve Albini har varit ljudtekniker, vilket märks på ett klart ljud där varje enskildhet hörs tydligt.
The Thing excellerar i den garagerockpunkfrijazz som de är mästare i. Röjigt värre blir det i 54 Nude Honeys ”Drop the Gun”. Här hör vi det muskulösa kompet med ett kalejdoskops bländande lätthet. Det svänger. Och Mats Gustafssons våldsamma kärleksförklaringar till en musik han inte spelar, nämligen garagerock och punk, är överväldigande. Det märkliga med honom är ju att han klarar av detta limbo. Sedan kan man jämföra med 54 Nude Honeys originalinspelning, som är ett märkligt möte mellan rakbladssårigtsexigttalivetavergubbjävlar och (i alla fall i videon) blinkningar till Yoko Ono. The Thing är mycket snällare och koncentrerar sig på den mullrande energin. De gör jazz av det. Fast jag undrar om inte Paal Nilssen-Love skulle vilja sitta in bakom de tre tjejerna i 54 Nude Honeys? Han spelar så. Isande vackert har det varit i föregående låt, som tagits från The Ex, men är en ungersk sång, ”Hidegen Fujnaka Szelek” (Det blåser en kall vind).
Både Ingebrigt Haaker Flaten och Mats spelar av och till elektronik. Det funkar och funkar sämre. Då det är bra kommer den vassa, envisa klangen ut som bestämda linjer av en teckning i det expressionistiska färglandskapet. Funkar sämre? Nja, egentligen fungerar ingenting ”dåligt” för The Thing. Men jag lyssnar hela tiden efter de sprickor som dyker upp i vanans skicklighet. Det kan vara lusten som tar snedsprång men lika mycket en vilja att stanna upp flödet, att inte dras med. En reflex av osäkerhet. Den dyker upp i koncentrationen kring elektroniken; men framförallt i det skärande vackra sätt Mats umgås med melodier. Här är det Duke Ellingtons ”Mystery Song” som skulle kunna få rubriken ”innerlig”, ja, till och med ”skör”. Efter det stycket sitter jag med hjärtat i halsgropen.
Så till sist en efterlysning med adress till skivbolaget: vackra fotografier i medföljande häfte uppväger inte den totala bristen på information. De riktiga ”albumen” förr i världen, då allt annat var sämre, hade kommenterande baksidestexter. Har det inte slagit er att en internationell publik vill veta litet om låtarna (översättning av den ungerska titeln till exempel, och vad Åke Hodells ”Snusvisan” är för slag), och är det så självklart att Steve Albini, som annonseras på bolagets fula påklistrade lapp, är allom bekant. Eller är ni nöjda om man bara når till dem som känner till honom? Fast allt detta kommer förstås stå på den planerade vinylen. Det är i alla fall bra drag på bandet även denna gång!
Nygammalt 2015
