Att Raymond Strid är en av scenens intressantaste slagverkare är numera oemotsägligt. Det spännande är ju hur oetablerad han ännu verkar vara. I sitt spel liknar han ingen annan, men verkar var gång liksom treva sig framåt för att komma överens med de andra och sig själv. Här finns inga imposanta gester eller bredbenta påståenden. Varje gång han skapar klang ur sina många instrument hörs han förvånad, trots att jag märker med vilken ytterlig precision anslaget sker. Detta är en ovanlig egenskap, att aldrig falla i sin egen ryktbarhets grop. Och det är som han spelar på detta album jag älskar att lyssna på Strid.
Clayton Thomas är en idealisk partner, ni vet han med bilregistreringsskyltarna instuckna mellan bassträngarna för största möjliga vibrato. Men här demonstrerar han också en närmast minimalistisk stråkteknik, som lutar sig mot Strids ömsom påstående ömsom smånervösa slagverk. Pat Thomas är också utmärkt, men på sätt och vis den minst egensinnige i gänget. Jag känner igen pianoklangerna så väl från gammal frijazz där tvekan och frågor kastas in i virtuosa utfall. Hans syntspel målar klanger och toner.
Men tillsammans med bas och slagverk tar det hus i helsike i hans spel, eller kanske inte i hans spel, för han öser på likadant hela tiden; de andra rycker, sliter, hugger, spränger, driver på, kastar ljudbomber runt fötter och fingrar på honom. På det viset lyckas de alla tre spela på det piano Pat Thomas för tillfället brer ut sig på. Det blir litet herre på täppan över den sortens samspel, men det är oerhört kul att lyssna på.
Detta är klassisk fri impro, men samtidigt är den befriad från etikett. Musikerna bryr sig inte om hur man ska uppföra sig eller vad som passar sig. Strid vräker sig över trummorna med all energi i fötterna, Clayton Thomas utbrister plötsligt i snabbt pizzicatospel alternativt walking bass. Det är som om de spelade med någon annan. Effekten blir ganska öppen. Hörvärt till max. Inga anonyma ljudvallar att ta sig över. Det är bara Pat Thomas som gör allt han kan för att hålla på något slags musikalisk dresskod. Men det blir ändå karneval tack vara Clayton Thomas och Raymond Strid. Denna gång är de planens intressantaste lirare. Ja, just lirare! Jag hade faktiskt varit mer än nöjd med endast de två.
Nygammalt 2015
