När jag för några år sedan intervjuade Tim Hecker om gränsdragningen mellan musik och ljud förklarade den mycket sympatiske kanadensaren att han vid det laget hade spenderat tre album med att försöka föra samman harmoni med oljud. Hecker underströk hur han, med några få undantag, ständigt misslyckats med uppgiften men hur den fungerat som ett slags motor för hans fortsatta musikskapande.
Sedan dess är jag mer eller mindre oförmögen att lyssna på Tim Hecker utan att försöka höra var han tycker att han misslyckats. Och även om jag inte är lika kritisk som Hecker själv finns återkommande partier i hans produktion som plågas av en viss krystad ansats. Det är i sig inte alltid negativt men bidrar i vissa fall till ett något flackande uttryck som inte riktigt vet på vilken sida av spektrat det har sin grund.
I första mötet med Heckers nya album Ravedeath, 1972 påbörjades följaktligen samma process på nytt. Ett sökande efter överlappningar i kompositionen som på något vis skulle vittna om brister eller ojämnheter. Halvvägs genom skivan ger jag inte lika mycket upp som glömer bort precis vad det är jag letar efter. Istället för att föra samman harmoni och oljud som två samspelande entiteter har nämligen Hecker lyckats göra dem till delar av varandra.
Gång på gång tar spår som började i bultande kaos naturliga vändningar mot melodier eller dolda harmonier. Likt en skulptör lyckads han istället för att blanda samman olika material hugga ut sin musik ur ett massivt block och därunder uppenbara musikaliska figurer. Under kaos av manipulerade ljud finns alltid mindre beståndsdelar av mer samspelande natur.
Hecker låter Ravedeath, 1972 vila på dessa samstämda små beståndsdelar, de plockas fram successivt bara för att ånyo dränkas av vågor av oljud och disharmoni. Det fungerar överlag mycket bra och skivan är den kanske starkaste sedan Radio Amor från 2003. Vad som saknas är möjligen något mer vågat utspel som i större utsträckning experimenterar med den pendlande formen av harmoni och oljud. Det står dock klart att Tim Hecker med Ravedeath, 1972 lyckas sammanfoga två av hans musikskapandes avgörande entiteter – och dessutom på ett nytt och spännande vis.
Nygammalt 2015
