En dokumentärfilm om Tim Maia hade säkert kunna vara lika fascinerande som den hyllade Searching for Sugar Man. Men det finns några stora skillnader mellan Sixto Rodriguez och Tim Maia. Den brasilianska sångaren är död på riktigt, han avled 1998 i sviterna av ett hårt liv och flera sjukdomar. Och han var på intet sätt bortglömd, i Brasilien rankas han som en av de största, när brasilianska Rolling Stones Magazine för fem år sedan listade landets 100 bästa skivor är fyra av Tim Maias 70-tals-album representerade, Racional (1975) kommer högst, på en 17:e plats. Men han var en besvärligare artist än giganter som Milton Nascimento, Jorge Ben och Caetano Veloso. Tim Maia var dessutom betydligt mer präglad av amerikansk soul och funk än de stora MPB (Música Popular Brazil)-namnen.
Jag hade knappt hört honom innan jag tittade på en intervjufilm med Yale Evelev (Luaka Bop) på skivsamlarsajten Dust & Grooves. Evelev visar upp sina förnämliga vinylhyllor, hyllar etnografiska skivor från Bärenreiter, och i slutet av klippet pratar han om den aktuella Tim Maia-samlingen som han arbetat med i över 10 år till tonerna av första spåret "Que Beleza". En fantastisk låt, jag har säkert lyssnat på den 30 gånger de senaste veckorna, det känns som jag hört den tidigare, men vet inte, däremot var en annan av de utvalda låtarna från Tim Maias 70-tals-album – den Sly Stone-doftande "O Caminho Do Bem" - med på soundtracket till filmen Guds Stad.
Varför det tagit så lång tid för Luaka Bop att ge ut samlingen är oklart. Kanske var det svårt att få tillgång till låtarna från Racional och Racional Vol.2, skivor Tim Maia gav ut på egen hand när han var med i Ufo-kulten Rational Culture. På den sista låten på Nobody Can Live Forever predikar han om kulten och deras heliga bok till ett sugande funkkomp i 12 minuter. En del texter är på engelska, andra på portugisiska, men särskilt flummigt är det inte, kärleksbudskap enligt gängse new age/hippie-jargong. Dock gjorde den här tiden att han hamnade utanför det allmänna medvetandet i Brasilien.
Tim Maia flyttade till USA 1959, men hamnade i trubbel, satt i fängelse i ett halvår, och deporterades tillbaka till Brasilien 1964. Antagligen var den under åren i USA som kärleken till soul växte sig stark, spännande att höra hur han förenade brasiliansk musik med soul à la Curtis Mayfield, och smyger in psykedeliska gitarrsolon. "Que Beleza" fick min sambo att skrika Etiopien, och ja, lite Mulatu Astatke-sväng, i början, med superskönt blås och en melodi som är beroendeframkallande. Yesyesyes! – ett läckert gitarrsolo här också. Låtarna på portugisiska har fler brasilianska element och är helt klart mer originella än soulflirtarna även om "Do Leme Ao Pontal" är mer disco än någonting annat. Rösten är djup och mjuk och stark, som på halvballaden "Ela Partiu". Mmmmm. Soul från Rio de Janeiro.
Huruvida Tim Maia såg några Ufo känner jag inte till. I slutet av sitt liv hade han mer jordnära åsikter och gick med i Brasiliens socialistparti.
Nygammalt 2015
