En ny Tortoise-skiva. Det har gått femton år sedan det självbetitlade debutalbumet släpptes, ett banbrytande album som gav den instrumentala alternativrocken ett ansikte (eller i varje fall ett kollektiv). Jag blir direkt frestad att angripa musiken på ett sätt som i grunden kanske inte främjar själva lyssnandet. Det är något med den här gruppen som framkallar just detta fenomen hos mig. Jag känner mig tvungen att se på musiken i första hand ur ett intellektuellt perspektiv: något som går att definiera och analysera, mäta och väga. Jag vill fingranska de olika byggstenarna i musiken och undersöka hur postrockarna från Chicago kombinerar dem just den här gången. Pricka in rätt genrebitar i pusslet och känna igen mer eller mindre obskyra referenser.
Men något får mig att stanna upp. Detta blir väldigt konserverande i slutändan. Går det verkligen inte att beskriva deras musik på något annat sätt, utifrån andra parametrar? Jag förbannar förförståelsen och hjärnans analysarbete. Letar efter en ny infallsvinkel som kan förflytta mig och musiken till en annan horisont, till exempel en känslomässig snarare än matematisk. Men kör ganska snabbt fast. Jag undrar om inte kärnan i det hela är att Tortoise är ett instrumentalt rockband som gör låtar som man spontant vill betrakta som just låtar i traditionell mening. Det är nästan som om öronen letar verser och refränger på ställen som snarare handlar om teman och figurer. Någonstans gör jag ett logiskt felslut. Deras grundidé är ju en slags kollektiv, demokratisk insats där den ena bandmedlemmen inte är viktigare än den andra. Så har det varit ända sedan starten.
För referens gör jag en snabb stiljämförelse och det visar sig att "Beacons Of Ancestorship" inte skiljer sig nämnvärt från de två föregångarna "It’s All Around You" (2004) och "Standards" (2001). Det är fortfarande Tortoise som spelar Tortoise-låtar utifrån ganska liknande mönster. Rätta mig om jag har fel. Men en nyansskillnad inbillar jag mig: nu låter det plötsligt spontant och lustfyllt. De har roligt när de spelar sin Tortoise-musik! Det snudd på euforiska rockrus som andraspåret "Prepare Your Coffin" framkallar bygger helt på spelglädje och utlevnad. Rytmsektionen manar och driver på, varenda litet trumfill känns generöst och inbjudande och den snudd på hårdrockande gitarren skäms inte för sig det allra minsta.
Nästföljande "Northern Something" är en anspråkslös men ytterst dansant trudelutt som kombinerar gatusmarta beats med bubblande synthljud. Att rytm och groove är a och o råder det ingen tvekan om. Ett mer skiftande och klangrikt sväng hittar man i "Gigantes", för övrigt ett skolexempel på hur man gradvis och smygande kan förändra låtar medan de pågår. Flera andra trumfkort kan jag hitta i själva produktionen. Tortoise har tidigare ofta använt sig av grovt överstyrda ljud, där bas eller trumma distar så kraftigt att mätinstrumenten riskerar dunka in i det varningsröda fältet. Effekten blir ett fult ljud som många gånger är avsevärt intressantare än vad ett snyggt, korrekt producerat ljud skulle vara. På "Beacons Of Ancestorship" har detta på flera ställen blivit än mer accentuerat.
Vissa delar, till exempel totalfrenetiska "Yinxianghechengqi", är så skitigt överstyrda att man undrar om det är riktigt bra för öronen. Den närmast punkiga attityden känns både fräsch och oväntad. På andra spår används andra typer av trick. Det stämningsskapande slagverksljudet i "The Fall Of Seven Diamonds Plus One" låter exakt som en dunsande kappsäck full med pengar. Det sitter som en smäck och tar mig med till, i Tortoise-sammanhang, mycket välbekanta spaghettiwesternöknar. Jodå, Tortoise har fortfarande koll på vad de håller på med.
Nygammalt 2015
