Det kan hända att mina förväntningar på Tortoise är lite för högt ställda. Innerst inne tänker jag mig hela tiden att Chicagogruppen ska stå i framkant, driva utvecklingen, vara steget före. Enligt min syn på tillvaron så måste de leverera magnifika album på rad, det senaste bättre och mer nyskapande än det förra. Inte så lätt att leva upp till kanske. På senare tid känns det också som att en viss stelhet och stagnation har infunnit sig och angelägenhetsgraden är numera avsevärt lägre än tidigare. Förvisso består den här ensemblen av ett gäng musiker som har många järn i elden och ofta spelar i andra sammanhang, vilket gör att det ofta dröjer tre år mellan varje nytt alster. Ändå: jag hoppas och tror att det inte är för tidigt att räkna ut Tortoise.
Mötet med Will Oldhams alter ego Bonnie Prince Billy är ett lite oväntat sidosteg. Kanske är det här samarbetet välgörande för kreativiteten? En chans att leta sig bort från pretentioner och krav, en chans att återupptäcka lekfullheten för att i slutändan kunna uppnå en mer avslappnad inställning till skapandet? Denna coverplatta tillsammans med americana-farfar Oldham är hursomhelst en idé som, trots att den kan se ut som en desperat papperskonstruktion, faktiskt fungerar riktigt bra i praktiken och med facit i hand känns förvånansvärt fräsch. Risk för magplask uppstår ju annars alltid när artister börjar tolka andra artister. Det slår mig förresten att Tortoise på en av sina första singlar gjorde en cover på en Freakwater-låt, mig veterligen den enda låt som de sjungit på själva. Är cirkeln sluten, månntro?
Flertalet av låtarna på ”The Brave And The Bold” är relativt obskyra i sina originalversioner, undantaget Bruce Springsteens ”Thunder Road” och Elton Johns ”Daniel”. Den eklektiska laguppställningen vad gäller originalkreatörer ser i övrigt ut som följer: Milton Nascimento, The Minutemen, Lungfish, Don Williams, Devo, Melanie, Richard Thompson och Quixotic. Det är svårt att veta vad låt- och artistvalet egentligen säger om den tolkande avsändaren, men den naturliga slutsatsen blir ändå att det handlar om låtar som a) är gamla favoriter, b) förtjänar att lyftas fram, eller helt enkelt c) är roliga att spela. Jag väljer att tyda denna korsbefruktning som att Tortoise här vill göra något som Will Oldham egentligen gör hela tiden: tolka och omtolka, vrida och vända på identiteten, sudda ut egna och andras förutfattade meningar.
Sväljer man det faktum att ”The Brave And The Bold” blickar bakåt och inte framåt, så är det här en skiva som helt klart har ett existensberättigande. Bonnie Prince Billy sjunger genomgående övertygande. Tortoise levererar stabila Tortoise-bakgrunder. Några av låtarna framförs stillsamt och ödmjukt, på andra ställen tas svängarna ut mer och det fräser och sprakar till i bas- eller trumspelet. Gitarrer och elektroniska effekter larmar på väl valda ställen. Bland flera lyckade spår är nog den hejdlösa versionen av Devo-låten ”That´s Pep!” min favorit. Slutsatsen blir att icke-pretentioner tydligen också kan utgöra ett statement.
(Publicerad 2006)
Nygammalt 2015
