Postrock var termen som journalister och andra förståsigpåare använde för att beskriva musiken som Chicagogruppen Tortoise skapade i mitten av 90-talet. Även om begreppet är en smula tvivelaktigt säger det en hel del om vad det handlar om. För visst: här samlades ett gäng hårdnackade musiker med rötter i rock, punk och hardcore och kläckte en idé. De tog helt enkelt sin tråkiga gamla rocksättning, skippade sången, lade till en vibrafon eller två och tänjde på ramarna åt alla möjliga håll utan att veta vad som skulle hända. Minimalism, dub, krautrock, jazz, fusion, electronica, americana, filmmusik… John Fahey mötte Can, Lee Perry mötte Autechre, Steve Reich mötte Ennio Morricone. Ja, influenserna var kanske lätta att identifiera men trådarna tvinnades ändå ihop på ett sätt som sällan hörts tidigare. Med två ord: Tortoise föddes och därmed postrocken.
Det är med ett visst mått av nostalgi som jag tar mig an samlingsboxen ”A Lazarus Taxon”. Något som jag anser vara ganska ny musik har plötsligt blivit tio-tolv år gammal. Samtidigt känns det lite fel att ägna alltför mycket tid åt historieskrivning och kontextfunderingar, här finns ju så mycket att lyssna på och bara hänge sig åt. Här blandas remixer, singelspår, udda låtar från samlingsskivor, bonusspår från japanska utgåvor och annat smått och gott. Samlade på detta sätt känns låtarna egentligen mer äventyrliga än vad originalalbumen gör, undantaget det suveräna albumet ”Millions Now Living Will Never Die”. Ett ambient stycke kan följas av jazzig improvisation som i sin tur följs av elektroniskt klingande dansmusik eller ett parti som vinkar åt världsmusiken. Jag tror inte att Tortoise någonsin svängt lika mycket som de gör på denna box.
På de två första skivorna finns flera personliga favoriter. Den närapå tolv minuter långa ”Gamera” inleder hela samlingen och är ett trumfkort som tidigare endast funnits på en vinyltolva. Fahey-kraut av bästa märke! ”To Day Retrieval” är en remix som Autechre gjort och den är precis så surrande och drömlik som man kan önska. Motoriskt tickande ”Vaus” är tidigare släppt på en split-singel med Stereolab och den passar också på att suga åt sig lite av den gruppens inspirationskällor. Skiva nummer två har några spår som sticker ut lite extra. Bland annat den långa, rytmiskt böljande ”Cliff Dweller Society”, sammansatt av flera improviserade stycken, och ”Deltitnu”, ett annat improviserat spår som med solid basgroove tillåts leva sitt eget liv, utan bojor. En del andra spår gör mindre intryck på mig men lägstanivån är hela tiden hög.
Tredje skivan består av remix-skivan ”Rhythms, Resolutions & Clusters”, här för första gången i sin helhet tack vare ett återfunnet och restaurerat sistaspår. Denna oväntade och relativt hämningslösa dubversion av debutalbumet ”Tortoise” släpptes ursprungligen endast i begränsad upplaga. Remix-idén och gruppens ständiga omarbetningar både förundrar och förbryllar. Det ursprungliga materialet vänds ut och in, en fragmentarisk avigsida visas, konturerna suddas ut, nya linjer syns i relief. Förgrund och bakgrund byter plats och man kan nästan börja undra vad det är man egentligen lyssnar på. Ett av spåren är så decimerat att det endast återstår något som påminner om oregelbundna hjärtslag. På ett plan uppskattar jag nästan tilltaget mer än resultatet.
Även om det kan anses gammalmodigt att hålla fast vid att artister och musikproducenter ständigt måste sträva efter slutgiltiga versioner av sina låtar (något som exempelvis Brian Eno värjt sig emot), så går det inte att komma ifrån att det alltid krävs ett tillgängligt originalmaterial att förhålla sig till. Det krävs så att säga en mix för att kunna uppskatta en remix till fullo. Men var sak har två sidor: synsättet att allting går att omstöpa är ju också otroligt uppfriskande, inom reggaevärlden har det alltid skett. Tanken att den färdiga låten är definitiv, att man helst ska låsa in den i byrålådan och sedan kasta nyckeln gynnar varken skaparglädjen eller fantasin. Denna ”omarbetandets dualism” genomsyrar ”A Lazarus Taxon” och får mig i förlängningen att börja reflektera över musikens grundvalar.
”A Lazarus Taxon” ger också en inblick i gruppens skapandeprocess. Tydligen är det inte alltid en så kollektiv arbetsinsats som de ordinarie albumen vill antyda. Det känna upplysande att i det medföljande häftet få läsa att fina ”Blue Station” framförs enbart av basisten Douglas McCombs och lite olika effekter. På ett annat spår, ”Whitewater”, medverkar bara centralgestalten John McEntire, spelandes tre olika instrument. Det väsentliga är att allt ändå packas in under namnet Tortoise. Kanske finns här en nyckel till framtida framgång. De två senaste albumen ”Standards” och ”It´s All Around You” dras tyvärr ned lite av syndromet alla-måste-spela-samtidigt. Är man som Tortoise en kvintett så riskerar det att bli både stelt och statiskt. Kunde gruppen släppa in lite av denna individuella anda även i kommande alster, så vore det mycket värt ur kreativitetssynpunkt.
Den medföljande DVD:n är över två timmar lång och innehåller flera av gruppens videos, några liveupptagningar samt en liten posterutställning. De grovkorniga konsertbilderna från Toronto 1996 är intressanta att se och höra, men liksom övriga videos är de inte direkt oumbärliga, snarare lite halvtråkiga. Riktigt bra är däremot en inspelning från 1999 års Deutsches Jazz Festival där Tortoise tillsammans med Chicago Underground Trio och jazzprofilen Fred Anderson framför några riktigt färgstarka och intensiva passager. Och tv-framträdandet från barnprogrammet Chic-a-Go-Go är obetalbart, i varje fall om man vill se Tortoise-medlemmarna iförda gorillamasker, ”mimandes” låten ”Seneca” inför dansande barnaskaror. Och det vill man ju.
(Publicerad 2006)
Nygammalt 2015
