Allt är sig likt och det tackar vi gudarna för. Institutionen Träd Gräs och Stenar rullar på som om allt vore precis som vanligt. Det är svårt att föreställa sig att de går in på sitt fjärde decennium i proggsvängen utan att slå av på takten. Visst, hemlösa katter är Trädens första platta på sju år, men den är också otroligt genomarbetad.
Det musikaliska konceptet är det samma. Musiken flyter fram i trög takt – inspirationen stavas förstås minimalism och folkmusik - och det är precis lika trancelikt som musiken vi är vana att höra från bandet. Folkmusiken får tydliga uttryck på stentuffa ”Svärmors brudpolka” – rått och rivigt utan att det blir det minsta gubbigt eller sentimentalt. Jag har sett Träd, Gräs och Stenar live ett par gånger de senaste åren och då har de kört lite visor, vilket jag tolkat som om de blivit trötta och gammalpjoskiga. Efter att ha hört ”Hemlösa katter” kan jag glad konstatera att så inte är fallet – glöden finns fortfarande där, obeveklig och kollektivt urstark. Bandet är fortfarande så otroligt samspelta - som på den svävande ”Folkets lok i obeveklig rörelse” där TGS-magin är total. Faustinspirerade ”Sommardisco” är ett annat stort ögonblick – där disharmonier och riff fogas samman till en svängexplosion utan dess like.
Den psykedeliska tråden löper genom hela skivan – det är ett enda långt jam hela tiden. Skivan har spelats in i replokalen i Viksund och det hörs att den har genomarbetats rejält. Ljudbilden är stor och rymlig – perfekt för att ge rättvisa åt den suggestiva musiken. Bo-Anders Persson, som numera har lagt gitarren på hyllan, finns också med på Hemlösa Katter och tillför, förutom sitt härliga gitarrspel en hel del spännande ljudelement. Svagaste länken är egentligen början – Träd Gräs och Stenars egen version av den uttjatade låten ”Punkrocker”. Nej, lämna hellre den skraltiga sången bakom och fortsätt mala på sedvaligt vis. Det är det som gör att Träd Gräs och Stenar fortfarande dyrkas som gudar runt om i världen.
Nygammalt 2015
