I ett klipp från Träd Gräs och Stenars USA-turné hösten 2003 beskriver Keith från No-Neck Blues Band gruppens fyra medlemmar. Jakob Sjöholm är ”the rock´n´roll guy”. Torbjörn Abelli ”Mr.Positivity”. Thomas Mera Gartz den sjaskiga zigenaren. Och Bo Anders Persson en person som har käkat människor i 500-600 år. En humoristisk och ganska träffande karaktäristik. Då har man precis kunnat se en lång och svindlande version av klassikern ”Sommarlåten” från en rockklubb i Minneapolis. Två tjejer kommer upp på scenen och dansar. Bo Anders Persson flinar grovt, möjligen med vissa demoniska drag, men jag tänker mig mer Bo Anders Persson som en reinkarnation av en gammal spelman, som med till synes enkla medel trollar med gitarren, skickar pilar från dåtid till nutid.
Det är glädjande att Träd Gräs och Stenar släpper en live-dvd med inspelningar från de senaste åren (2002-2005). Visst kan man drömma om mer från sent sextiotal och tidigt sjuttiotal än ett par minuter från Gärdetfesterna som inkluderas som bonusmaterial (trist förresten att Öyvind Fahlströms film ”Du Gamla Du Fria”, med musik av T G & S, inte finns på dvd), men de progressiva veteranernas comeback har varit förbluffande vital. Skivan ”Ajn, Schvajn Draj” var en stark återkomst, men det är framförallt som liveband Träden växer. Jag har sett några konserter och har varit tvungen att nypa mig i armen varenda gång. Ett gäng gamlingar som lätt överglänser samtliga yngre svenska spacerock/experimentrock-band. Roligt dessutom att de hamnat i en internationell kontext och hyllas av utländska band som pionjärer, vid en Japanturné i våras var Kawabata Makoto från Acid Mothers Temple och Jim O´ Rourke med och spelade och Thurston Moore dyker upp en kort stund på filmen och säger att han gärna han vill jamma med dem.
Mikael Högströms filmkamera hänger med Träd Gräs och Stenar i USA och Ryssland och till alla möjliga platser i Stockholm (från TV4´s morgonprogram till Gustav Vasa kyrka), stannar till på Smålands Nation i Lund och på en indisk krog i Västerås. Högström har valt att skippa ett traditionellt dokumentärt upplägg, men flikar in kringscener från turnerandets vardag och spelplatsernas olika miljöer, samt andra filmgrepp och bildmässiga knep för att illustrera de olika låtarna. Smått irriterande kan man tycka - men det ger filmen en dokumentär prägel som fungerar och säger ganska mycket om Träd Gräs och Stenar som fenomen, som människor och musiker.
Det är en spretig film. I positiv mening. ”Mekkano”, inspelad på Lava, Kulturhuset, Stockholm, kunde vara en bortglömd inspelning med gruppens första embryo Pärson Sound som hackat sig in i dagens improvnoisescen och svävar iväg i ett kosmiskt dronespacebluesskimmer. ”Miljoner Mygg”, från Möja dansbana, är ett böljande jam som talar med majnatten. Ett par låtar från ”Ajn Schvajn Draj” är inte lika genomborrande, men ”Alla Sover” tar sig in under huden, med vackert gitarrspel och tänkvärd text. Förutom ”Sommarlåten” - ursprungligen på International Harvester-plattan ”Sov Gott Rose-Marie” - är även ”In Kommer Gösta” , ”Stadsministern” och ”Sanningens Silverflod” med från den gamla eran.
På ”En Lycklig Sång/Drone” – från Gustav Vasa kyrka – i samband med en stödgala för gatubarn i Etiopien – ställer sig Thomas Mera Gartz vid mikrofonen och sjunger en hymnlik visa som utvecklas till suggestivt dronestycke där Gartz spelar fiol och sjunger ordlöst. Otroligt bra! Det skulle vara intressant att höra Träd Gräs och Stenar utveckla den inriktningen. Gartz har även huvudrollen på den avslutande låten, ett extranummer från en Luciaspelning på Kafé 44, Stockholm, där han ställer sig upp bakom trummorna och tolkar Sovjetunionens nationalsång. Rätt…märkligt…
Inslagen från Ryssland – St. Petersburg, april 2005 – tillhör höjdpunkterna. Rå, tung version av ”Svärmors Brudpolska”. ”Dån-kosackerna” är om jag fattat det rätt inspelat på en bio, Träden plus ett stort sällskap sjunger, skriker, ylar i en kosacksång (antar jag?), det enda instrumentet en saxofon, en jublande rituell vokalyra. Vilken urkraft. Mäktigt. Jorden gungar. Jag stämmer in själv, aaaooooooo.
Inget annat svenskt band, ja, få band överhuvudtaget, ger mig lika mycket näring som Träd Gräs och Stenar. De gamla albumen, den senaste skivan, som liveband. ”From Möja to Minneapolis” är ännu ett bevis på varför Träd Gräs och Stenar är Sveriges bästa band. Fånigt att ta i sådär, men jag tycker det. Full av beundran av fyra musiker som förhoppningsvis har en del kvar att ge fortfarande.
Nygammalt 2015
