Detta till största delen instrumentala album kan sägas utgöra ett någorlunda ovanligt gränsöverskridande, även om det kanske främst är i geografisk mening. För här sker ett stillsamt och återhållet möte mellan å ena sidan tysk, elektronisk mjuk-kraut (som Cluster eller Tangerine Dream) och å andra sidan brittisk, drömsk shoegaze (som Slowdive eller Cocteau Twins). Influenserna känns delvis lite för uppenbara för att det ska kännas riktigt bra och att vara alltför vördnadsfull mot sina förebilder är inte heller något starkt ess i ärmen. Men för mig är detta ändå "a marriage made in heaven", jag har ju i grunden ett gott öga till båda dessa klangvärldar.
Precis som på några av Michael Rothers soloskivor eller de senare skivorna på Sky Records balanserar musiken på en ganska sliskig kant – emellanåt blir det för snällt och new age-likt. Men jag skakar av mig den invändningen och lyssnar istället extra noggrant efter det atmosfäriska och det filmiska. Ulrich Schnauss och Mark Peters (från brittiska bandet Engineers) kan sitt hantverk. I sina bästa stunder är Underrated Silence storögt livsbejakande och tålmodigt sävlig. Ungefär som snöglobens långsamt fallande nederbörd. Och "Rosen im Asphalt" är definitivt kandidat till 2000-talets svar på Vangelis "Chariots Of Fire".
Nygammalt 2015
