Ännu några spår från Libanons fascinerande improviserade blandmusik. Sedan ett år tillbaka arbetar trion Under the Carpet med sin muterade konst, där tre starka individualister flyter in i varandras musik. Det är ett givande och tagande, där egentligen ingen är rädd att förlora sin själ. Inte ens sin personlighet, tvärtom, på det planet är musiken rena skiktröntgen.
Paed Conca, den schweiziske klarinettisten och basisten, som ju brukar spela med Raed Yassin, har slagit sig ihop med Stéphane Rives; presentation tämligen onödig. Och en av förgrundsgestalterna på Beiruts experimentella rockscen, Fadi Tabbal, gitarr och i-pad.
Det första som sticker i ögon och öron, är att Rives inte spelar sax utan hanterar laptop, där saxspelet ligger inspelat för att bearbetas. Nu innebär ju inte detta, att Rives blivit anonym. Ibland kan jag visst sakna hans speciella anblåsning och särskilda tonkvaliteter. De slätas ut, men det finns mycket kvar i fraseringen och ibland dyker faktiskt ganska klara reminiscenser upp från hans akustiska tillvaro.
Idén med mötet mellan rock och impro är ett slags dekonstruktion. Det är inte impro-pop och inte heller impro med rocktryck. Det finns alltid en melodi eller figur, som sätter mönster. Dessa plockas sedan ner bit för bit. Därför är det ju också konsekvent att framför allt Rives låter saxen silas genom lap-topen. Det här betyder att strukturer och lager är helt synliga. Det blir aldrig någon form av noise eller traditionell elektronika. Det betyder också att några nummer har fått et tungt beat med rullande basgångar.
Och utifrån detta hörs Conca och Rives i svidande snygga figurer, som ibland skär in i konturerna, då de tenderar att bli litet lösa. Stora linjer välver sig genom den datakonserverade saxen eller plötsliga kast lyfter sig ur klangerna genom klarinetten. Det är mycket fint. Och överraskande.
En annan överraskning är förövrigt det lilla avslutningsnumret, där de leker med tankar om teknik och lockar med sig avantgardenördarna i ett avslutande leende: ”The days of the minitel are over.” Det är en munter dystopisk aforism.
För att ytterligare understryka den kulturella absoluta tätheten i produktionen och i staden vill jag lyfta fram formgivaren och konstnären Maya Chami. Hon är strålande och har format en förpackning som svarar på musiken. Skivan ingår i en serie som produceras av Ziad Nawfal med olika slags experimentell musik, som spelas in av radion i Beirut. Vi är rätt bortskämda med den höga kvaliteten på skivor från Beirut. Varav detta alltså är en.
Nygammalt 2015
