Tunga gubbar från den experimentella rockscenen ligger bakom Uneven Eleven. De är slagverkaren Charles Hayward från This Heat, gitarristen Kawabata Makoto från Acid Mothers Temple och basisten Guy Segers från Univers Zero. Då anar några hur det låter.
Det är mörkt och massivt, litet yxigt vasst i kanterna. Med ett slängigt, halvt hypnotiserat (hypnotiserande?) beat driver Hayward de andra framåt. Långa stycken hörs det som om han spelar maniskt solo. Men efter ett tag blir det fascinerande, hur han envist håller grundfigurer, som han då och då snabbt löser upp för att finna dem igen. Hans sound är klirrigt och rått. Det river och river musiken på buken. I något jag i brist på annat kallar repetitiva retningar. Det kan verka både förstrött och distinkt. Först litet prövande, sedan sitter en rytmisk figur som en smäck och han följer den konsekvent.
Styckena upplevs som improviserade. Jag vet inte om det stämmer. Men de växer långsamt fram, liksom sträcker ut sig på längden för att svälla efter hand. Som öppningen på andra skivan, då det först tafsas fram några linjer. Strax är Guy Segers framme och lyfter med sin mörka bas upp rytmen, stabiliserar, för att Makoto ska kunna ta sats och gnistra stjärnberusat med sin gitarr, som han av och till gör. Därefter rullar det i vågor framåt.
Musikerna håller sig i stort sett till sina roller, de iakttar behörigt avstånd och passande närhet till varandra. Ungefär som tre medelålders herrar, som är litet rädda för att ta i varandra ordentligt, men ändå så gärna skulle vilja. Ingen pratar i munnen på den andre, det är ganska städat, men fördenskull kan det ju vara intensivt. Som om intresset för de andra blir större och större hos var och en.
Det handlar om att lyssna mer än konfrontation. Därför växer musiken i spänning efter hand som tiden flyter på. Ett tag tyckte jag det var monotont, malande, litet skrajset inför att tappa greppet. Men ju mer jag lyssnade desto öppnare blev det. Särskilt förtjust blev jag i Haywards hackiga och osköna trummor, därför att de hela tiden gav energi, som de andra tog åt sig och kunde låta slå ut som gnistor. Och han har ett tungt och påträngande sätt att svänga.
Men Kawabata Makotos gitarrspel gillar jag nästan mest, särskilt i de långa sökande partierna som osar av drömska klanger. Av och till använder han stråke, ibland faller hans gitarrspel sönder i tusen små skärvor, som liksom bara råkar hamna rätt i musiken.Trumspelet är litet drulligt, det knuffas och vill gärna berätta vilka coola figurer som läggs upp. Och det är rätt förföriskt. Den där stötiga påträngande stilen kan bli helt fantastisk, som i ”Dune 11”, ett femton minuter långt stycke, där Hayward klafsar och svänger ordentligt. Och bollar med en rätt så sugande rytm, som bara ger de andra lite luftrum.
Men rummet runt trummorna fylls ordentligt ut med mullrig, mörk bas och lätta musikspån med tunga stråkdrag från gitarren. Det ligger ett skimmer över det mörka domedagstrumspelet. Inställsam musik är det sannerligen inte, snarare hörs det efter ett tag som dans i trans. Den här supertrion spelades in i London den 24 maj 2013. Konsertformatet gör att musiken är uttöjd, spridd och aldrig behöver koncentreras. Och jag undrar om trummorna fått en så framträdande roll i musiken och allmänna ljudbilden, om de spelat in i studio? Här blir det ett särskilt plus.
Först kändes inspelningen lång och stundtals monoton, men snart lärde jag mig älska också transportsträckorna, de där likgiltiga figurerna på gitarren, som bara speglar slagverket, men det är ju aldrig mekaniskt. Också det mest konventionella, som bara ska föra musiken framåt, innehåller små spånor som tänder ett gnistregn. Allt samlas till slut till en nästan organisk mörk massa, och konsertformatet ger utmärkt spelrum åt den här trion, där trans och interna vyer går före volym och publika utspel.
Nygammalt 2015
